torsdag 30 juni 2016
Att välja bilder...
Idag har jag haft en dag ensam hemma. Har fått undan lite tvätt och disk, har även lyckats städa ur kylskåpet (det mesta av kylskåpet iaf). Sen tog orken och ryggen slut och nu är det soffan som gäller. Trots den här eländiga ryggen så klarar jag ändå av att göra lite mer nu än jag gjorde för ett år sedan. Det är vad jag tror i alla fall. Kanske är det så att jag lärt mej vila i tid nu, innan det är "för sent" och därför lyckas undvika en del bakslag.
Något som jag försöker få gjort nu är att välja ut några bilder som jag ska beställa utskrifter på, och sätta upp som tavlor här hemma. Det är jättesvårt. I vardagsrummet, t.ex., behöver jag tre tavlor som matchar varandra hyfsat, och självklart vill jag har en på Twinkle och en på Kitty. Jag önskar att jag hade haft en bild på dem tillsammans som tredje motiv, men jag har ingen sådan bild som passar som tavla. Så jag måste hitta på något annat. Men så fort jag försöker sätta mej ner och få nåt gjort så blir det att jag fastnar i alla bilder, och sen blir det inte mer än så.
Och ibland blir jag arg för att jag inte har fler bilder på Twinkle. Det finns mer bilder på Kitty, mest för att hon är enklare att fota, skulle jag tro. Twinkle satt aldrig stilla.
Men dessa två bilder är starka kandidater ju nu, för att de är väldigt ljusa (iaf på min skärm):
Veckan som varit nu har jag sovit bättre än på riktigt länge. Men när jag vaknade imorse och igår morse så kommer tanken "jag måste ju skynda mej upp och mata Twinkle"! Men sen kommer jag på att hon är borta. Och det känns så tomt och konstigt. Och häromdagen, när jag skulle sätta mej på balkongen, kändes det också fel. Jag tror aldrig att jag suttit där ensam någonsin, inte någon längre stund i alla fall. Möjligtvis någon gång när vi varit hemma i stan över dagen och kissarna stannat kvar på stugan. Så småningom måste jag nog låna hem Kitty ett tag, så att jag har någon att mata på morgonen och dricka te med på balkongen.
måndag 27 juni 2016
Twinkle
Nu har Twinkle fått somna in, det blev i tisdags under förra veckan. När jag skrev mitt förra inlägg visste jag ju att det skulle bli nödvändigt, men hade inte bestämt när.
Allting, från den dagen jag såg att något var fel med henne, till hennes sista dag, gick så väldigt fort. Det var den sista maj jag såg att tredje ögonlocket fallit fram en bit. Tre veckor senare var hon borta. Men det kändes samtidigt som en evighet.
Först veterinärbesök, en massa mediciner, återbesök, fortsatt medicinering, oro, sömnlösa nätter och sedan en CT med säker diagnos. Under tiden såg jag ju hur ögat började se sämre och sämre ut och jag förstod nog ganska snabbt att det här var inte något de skulle kunna fixa så enkelt. Efter CT:n sa den "nya" veterinären att det inte vore etiskt försvarbart att försöka gå vidare med operation, så det kunde bara sluta på ett sätt.
Vi gjorde så att vi kontaktade vår "ordinarie" veterinärklinik och bokade en tid då en veterinär kunde komma hem till oss. Hon fick somna på sin favoritplats, på en fårskinnsfäll som hon älskade.
Det känns ändå bra att hon fick ett sådant slut, att hon inte behövde ligga på nåt kallt och hårt bord hos veterinären med skällande hundar i bakgrunden. Hon blev alltid stressad av att åka till veterinären.
Nu har vi åkt tillbaka till stan och här är det fruktansvärt tomt. Ingen som jamar (läs skriker) på morgonen och vill att jag ska stiga upp. Och jag har ingen kisse som ska matas, leka, mysa eller ha rent i lådan. Kattlådan och kattmöblerna får dock stå kvar, för Kitty lär ju komma och hälsa på igen!
onsdag 15 juni 2016
Inte bara en katt
Tänkte att jag skulle skriva lite om vad som händer.
I fredags åkte vi iväg med Twinkle för att göra datortomografi. Redan en timme senare så fick vi veta att det var en stor hjärntumör det handlade om. I teorin skulle det kanske vara möjligt att operera, men hon är snart 13 år, har astma och hennes njurvärden har inte varit jättebra. Sen vet vi inte om det är begränsat till huvudet heller. Veterinären tyckte inte att det verkade vettigt.
Jag skulle avbryta hennes medicinering, fast hon får fortfarande magmedicin, kortison och ögondroppar som symptomlindring. Jag förstår att det inte kommer att bli bättre och vår veterinär här hemma säger att hon i bästa fall har veckor kvar.
Att ta ett beslut om att låta henne somna in blir nog det svåraste beslut jag någonsin varit tvungen att ta. De senaste dagarna har hon verkat alldeles för pigg för att jag ens ska kunna tänka i dom banorna. Samtidigt vill jag inte att hon ska hinna bli så dålig att vi måste göra det akut.
Det här är riktigt hemska dagar, allting som inte handlar om Twinkle har jag glömt bort. Jag kan inte planera något, för jag vet inte vad som kommer att hända med henne och när. Kanske skjuter jag på något som inte går att undvika, men som sagt, det kommer att bli det svåraste beslutet jag någonsin tagit.
Jag vet att vissa har svårt att förstå det här, "det är ju bara en katt". Men hon är så mycket mer för mej än "bara en katt". Hon har funnits i mitt liv sen jag var 18 år. Nästan halva mitt liv. Och under hela min sjukdomstid har jag haft sällskap av henne, nästan varje dag. Jag kan inte ens föreställa mej livet utan henne.
onsdag 8 juni 2016
Så var det dags igen...
Jag vet att jag inte skrivit mycket på senare tid, och när man skrollar igenom de senaste inläggen är det väldigt mycket som handlar om min katt Twinkle. Nu är det dags igen.
Hon är en birma på 12,5 år och hälsan har börjat strula ordentligt för henne det senaste året. Jag märkte förra veckan att hennes högra öga var lite svullet och det "tredje ögonlocket" (en hinna i den inre ögonvrån) faller fram en bit över ögat. Veterinären konstaterade också att det högra ögat hade ett ökat tryck (dom mätte trycket i ögonen).
Dom misstänkte att det skulle kunna bero på antingen en rotspettsabcess eller en hjärntumör. Hjärntumör, det är ju liksom ordet man aldrig vill höra när man är hos veterinären. Eller ja, det är väl ett av dem.
Vi fick kortison, antibiotika, magsårsmedicin (mot biverkningar från de andra medicinerna) och ögondroppar för att minska trycket i ögat. På återbesöket hos veterinären igår konstaterades det som jag också sett - medicinerna verkar inte hjälpa. Det har inte blivit sämre, men det har inte blivit bättre heller. Mycket talar för att det kan handla om en tumör, men vi vet inte säkert. På fredag ska vi därför göra en datortomografi på henne och tills vidare fortsätta med behandlingen tills veterinären säger annorlunda.
Det här är verkligen inte kul. Vissa dagar är medicineringen en kamp, andra dagar går det bättre. Och att se att den inte ger den effekt man hoppats på, och det känns inte särskilt hoppfullt över lag.
Jag ville lägga ut lite bilder också, men det går inte just nu. Internetuppkopplingen är inte den bästa idag, antar jag, med storm och allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)