Inte bara en katt

Tänkte att jag skulle skriva lite om vad som händer.

I fredags åkte vi iväg med Twinkle för att göra datortomografi. Redan en timme senare så fick vi veta att det var en stor hjärntumör det handlade om. I teorin skulle det kanske vara möjligt att operera, men hon är snart 13 år, har astma och hennes njurvärden har inte varit jättebra. Sen vet vi inte om det är begränsat till huvudet heller. Veterinären tyckte inte att det verkade vettigt.

Jag skulle avbryta hennes medicinering, fast hon får fortfarande magmedicin, kortison och ögondroppar som symptomlindring. Jag förstår att det inte kommer att bli bättre och vår veterinär här hemma säger att hon i bästa fall har veckor kvar.

Att ta ett beslut om att låta henne somna in blir nog det svåraste beslut jag någonsin varit tvungen att ta. De senaste dagarna har hon verkat alldeles för pigg för att jag ens ska kunna tänka i dom banorna. Samtidigt vill jag inte att hon ska hinna bli så dålig att vi måste göra det akut.

Det här är riktigt hemska dagar, allting som inte handlar om Twinkle har jag glömt bort. Jag kan inte planera något, för jag vet inte vad som kommer att hända med henne och när. Kanske skjuter jag på något som inte går att undvika, men som sagt, det kommer att bli det svåraste beslutet jag någonsin tagit.

Jag vet att vissa har svårt att förstå det här, "det är ju bara en katt". Men hon är så mycket mer för mej än "bara en katt". Hon har funnits i mitt liv sen jag var 18 år. Nästan halva mitt liv. Och under hela min sjukdomstid har jag haft sällskap av henne, nästan varje dag. Jag kan inte ens föreställa mej livet utan henne.