Twinkle

Nu har Twinkle fått somna in, det blev i tisdags under förra veckan. När jag skrev mitt förra inlägg visste jag ju att det skulle bli nödvändigt, men hade inte bestämt när.

Allting, från den dagen jag såg att något var fel med henne, till hennes sista dag, gick så väldigt fort. Det var den sista maj jag såg att tredje ögonlocket fallit fram en bit. Tre veckor senare var hon borta. Men det kändes samtidigt som en evighet.

Först veterinärbesök, en massa mediciner, återbesök, fortsatt medicinering, oro, sömnlösa nätter och sedan en CT med säker diagnos. Under tiden såg jag ju hur ögat började se sämre och sämre ut och jag förstod nog ganska snabbt att det här var inte något de skulle kunna fixa så enkelt. Efter CT:n sa den "nya" veterinären att det inte vore etiskt försvarbart att försöka gå vidare med operation, så det kunde bara sluta på ett sätt.

Vi gjorde så att vi kontaktade vår "ordinarie" veterinärklinik och bokade en tid då en veterinär kunde komma hem till oss. Hon fick somna på sin favoritplats, på en fårskinnsfäll som hon älskade.

Det känns ändå bra att hon fick ett sådant slut, att hon inte behövde ligga på nåt kallt och hårt bord hos veterinären med skällande hundar i bakgrunden. Hon blev alltid stressad av att åka till veterinären.

Nu har vi åkt tillbaka till stan och här är det fruktansvärt tomt. Ingen som jamar (läs skriker) på morgonen och vill att jag ska stiga upp. Och jag har ingen kisse som ska matas, leka, mysa eller ha rent i lådan. Kattlådan och kattmöblerna får dock stå kvar, för Kitty lär ju komma och hälsa på igen!