Igår var jag ju på det där läkarbesöket för att få intyg till FK. Jag hade mamma med mej och vi upplevde båda två att det gick väldigt bra. Jag hade med mej en kopia på mitt förra intyg och läkaren jag träffade tyckte att det var bra att jag hade det!! (Jag har aldrig förr hört talas om en läkare som blivit glad för att man tar med sej papper...)
Det mesta kommer han att kopiera från förra intyget, men med några ändringar. Han hade en diktafon under mötet och läste in allt han kommer att skriva i intyget. Han kommer att skriva om hur jag blivit sämre det senaste året, och saker som jag klarade av ifjol kan jag inte längre. Och vad som händer när jag gör mer än jag klarar.
Men punkten som handlar om framtida prognos ändrade han helt. I förra intyget var det skrivet lite mer flummigt. Typ att mina diagnoser är mest troligt kroniska och eventuell rehabilitering skulle vara för att ge mej ökad livskvalité, inte för att återgår till något arbete.
Nu sa läkaren såhär: "Samtliga diagnoser är kroniska och kommer inte att gå över. Våra förhoppningar är att hon ska få behålla de funktioner hon har idag, men om några decennier kommer åldern att ta ut sin rätt och hon kommer att bli sämre."
Det kändes som ord och inga visor. Jag fick panik när jag hörde det. Jag vet inte hur många ME-patienter min läkare träffat, men han har nog träffat en hel del med Fibro. Och han har jobbat länge. Jag gissar att han inte sett så många som blivit bättre med åldern.
Det verkar som att min rädsla att inte bli tagen på allvar var obefogad.
Efter tiden hos läkarn så kraschade jag ju, vilket jag visste innan att jag förmodligen skulle göra. Vid middagstid piggnade jag till och kunde värma en enkel middag. Sen kraschade jag igen. När jag låg i soffan senare på kvällen och mådde crap, så sa jag till min man att det här är så märkligt. Jag vet ju att det händer hela tiden, ändå blir jag lika förvånad varenda gång, för att jag mår så illa. Som att jag fortfarande inte riktigt fattat. Fastän det numer händer flera gånger i veckan.
Idag är det seeegt, men jag har bestämt mej för att försöka fara på musikcafé ikväll. :)
Jag tänker att den läkaren kunde sin sak....men jag var totalt oförberedd på min egen reaktion (kämpade mot gråten) fast både du och jag nog känner till det han sa, att dina diagnoser är kroniska och att du med all sannolikhet kommer att bli sämre när du blir äldre - inget man önskar till sin älskade dotter!
SvaraRaderaDet där med att bli förvånad varje gång man kraschar tror jag är kroppen och hjärnans försvar, hur ska man annars stå ut? Det vore förstås bra om man kunde lära sig att ta de lugnt och lagom så krascherna inte blir så stora! Kraaaaam
Ja, jag vet ju att jag med största sannolikhet aldrig kommer att bli frisk. Men hoppas att det finns bättre mediciner när jag blir äldre.
RaderaJag brukar ju ha svårt att minnas hur det känts när jag varit riktigt dålig, och varje gång jag är hos doktorn och hen frågar vad jag har för symptom så kommer jag bara ihåg att nämna de jag känner av just då, resten har jag glömt. Tills de dyker upp på nytt. Verkar vara nån typ av försvarsmekanism.
Kraaaaam