Åh, nej. Nu kom solen fram...

Ungefär så känns det nu. Missförstå mej inte, jag älskar sommar och sol. Men när jag sitter inomhus i en lägenhet med ett huvud som känns som att det ska sprängas vilken sekund som helst så känner jag ingen glädje av solsken. Det enda som händer är att det blir olidligt varm här inne och jag mår dåligt (eller nåt sånt) för att jag inte är ute och lever livet och passar på att vara ute de få soltimmar vi får i år. Typ.

Tanken var att jag skulle åka upp till stugan igår, men det fick jag ställa in, då magen kraschade. Men, tänkte jag, lika bra att vara kvar här då det, enligt väderleksprognosen, skulle vara pissväder. Då kan jag leka med Photoshop, läsa artiklar i fototidningar, etc.

Jag har iaf suttit en stund på balkongen idag, druckit en kopp te och ansat lavendeln. Så nu luktar mina fingrar lavendel, det är ju alltid nåt :)

Tänkte jag skulle visa lite bilder från balkongen, men jag har nog inga färska sådana. Istället kommer lite andra, från stugan.

Såhär fick det gärna se ut nu...

Här är min fina, röda sallad som regnade sönder.

Enligt rapporter så verkar det som att falkarna har flyttat ifrån oss nu. Det stämmer nog rätt bra, tidsmässigt. Vi såg ungarna flyga första gången den 16:e juli (tror jag), det är nu två veckor sedan. Jag har läst att de håller sej kring boet i ca 2 veckor efter att de lärt sej flyga. Känns lite vemodigt att de flyttat. Det har varit ett fantastisk privilegium att få se falkungar växa upp, och följa dem i deras utveckling på så nära håll som vi gjort. Sådant som man tidigare bara fått se i TV-dokumentärer. Ibland har de kommit lite väl nära och man har varit rädd att släppa ut katterna.

Statistiskt sett så har de en tuff tid framför sej (falkungarna alltså), men jag hoppas verkligen att så många som möjligt klarar hösten och vintern. Jag hoppas också att någon av dem vill komma tillbaka nästa år och bosätta sej i det gamla kråkboet som de gjort två år i rad nu. (Det kan också vara ringduva som byggde det där boet från början, jag vet inte säkert.)

Jag har i alla fall lekt fram årets första julkort, såhär i slutet av juli, med den lilla falkungen Duni!

Galen katt!

Nu ska jag testa lägga upp en video på bloggen, har aldrig gjort det förut. Det här är alltså Twinkle som jagar (eller jagas?) av något vi andra inte kan se. Spännande!

Bortsett från slitage på möbler, så är det ju bra om dom kan roa sej själva ibland. Twinkle brukar ofta annars kräva att en människa ska involvera sej i leken, annars får hon långtråkigt och skriker.

Festivaltider / Vad äter falken??

Den här helgen har det varit festival där jag bor. Och det har märkts, jag är nämligen hemma i stan igen. Jag bor rätt centralt och ikväll var det någon typ av förfest i en lägenhet snett mitt emot. Verkar vara lite yngre människor, vars föräldrar inte är hemma. Tidigare ikväll har vi suttit här och lyssnat på uppskattningsvis 30 tondöva tjejer skrika sånger. Och så passerar det grupper med skrikande människor på gatan, både unga och vuxna.

Igår tror jag det var likadant. Inatt väcktes jag bland annat av en tjej på gatan som storgrät.  Undrar om hon hade haft kul på festivalen..?

(Det här är en av anledningarna till att jag ville ha utblåsslangen till AC:n i ett hål i väggen och inte behöva ha sovrumsfönstret öppet. För det är samma sak varje år. Även när det inte är festival, fast inte lika extremt.)

Igår tog vi en liten promenad mot centrum, vi tänkte att vi skulle kolla om det fanns nåt ställe att sätta sej och fika ute, kanske kolla om det fanns nåt roligt att handla. Men när vi närmade oss festivalområdet möttes vi av ett hav av människor och det spelades så hög musik att marken skakade - kändes det som. Så vi vände om och drack vårt kaffe på fiket som ligger närmast oss. Jag hade glömt att festivaler inte är särskilt ME-vänliga, inte ens på dagtid.

Här kommer lite fler falkbilder, som jag tagit tidigare. Den första är på ungen som satt vid ytterdörren.

Den här bilden är lite äldre, och tyvärr lite suddig. Men ändå spännande. Vad äter falken?? Råtta, sork, lämmel, mus eller marsvin? Jag gissade marsvin ;)

Märklig kväll!

Ikväll har det hänt märkliga saker! Jag gav mej ut på gården för att fota falk. Det var en som flög omkring och den flög nära. Efter ett tag flög den ned i slänten, jag gav mej dit för att fota. (Medan jag sitter där och darrar med min telezoom börjar jag undra om falkungar kan attackera människor. Eller om de kan sprida sorkfeber då de i princip bara äter sork.)

 Här satt den ett tag, sen flög den upp i en gran.

Sedan gick jag in ett tag. Ett par timmar senare gick jag ut igen för att försöka fota en annan falk som satt i en tall. Jag hade hoppats på att få en bild på när den flyger, men den satt bara där. Jag minns att jag hörde lite märkliga ljud bakom mej, men tänkte inte så mycket mer på det. När jag gett upp om att få en flygbild och var på väg in ser jag denna lilla boll sitta ca 1,5 meter från vår ytterdörr!!! Jag knäppte några kort, men kände att telezoomen inte längre var det bästa objektivet för denna bild. Så jag bytte till ett fast objektiv (100 mm) som är skarpare. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta så nära en livs levande falk. När jag sedan tittat på bilderna och förstorat upp dem ser jag, när jag jämför med mina äldre bilder, att detta med största sannolikhet är samma unge som ramlade ut boet förra veckan. Den är mindre ullig nu, dock. Jag ser också att den har ett litet sår ovanför näbben. Och den är inte särskilt rädd för mej, vilket inte är så bra, egentligen.

Sedan tar batteriet i min kamera slut. Och då ser jag en tom båt glida ned för älven! Det hade blivit en sådan häftig bild! (hoppas bara att ingen drunknat) Mamma tog en bild med sin mobiltelefon. Sen kom det en annan båt och tog reda på den utan passagerare.

Sedan gick vi in. Genom vardagsrumsfönstret såg vi efter ett tag falkungen sitta på en av utemöblerna. Sedan på en lykta. Sen flaxade den upp i en blomkruka! Och sen upp på altanräcket. När den suttit på räcket ett tag, kutade den ryggen och sprang! Det såg jättekul ut, och sen flög den iväg.

Det känns som att jag borde köpa ett till kamerabatteri. Hur coolt hade det inte varit att ha en bild på en falk som sitter i en blomkruka?!

Att se falkungar växa upp

Det har vi fått göra i sommar. Vi har följt dem sen de var små och pipen knappt hördes, innan de var stora nog att titta upp ur boet. Det har varit både spännande, roligt och sorgligt då vi inte vet om det gått lika bra för alla.

En unge ramlade ur boet. Eller blev knuffad. Vi har fått reda på att ibland kan mamman knuffa ut en unge, men ibland kan hon också fortsätta mata den efteråt! Så det är inte nödvändigtvis helt kört. Jag skrev tidigare att jag "blivit jagad" av en utknuffad unge. Dagen därpå satt ungen på vår altan! Den var så söt och ullig. Jag tog bilden nedan, sedan såg vi mamman komma flygande och då sprang ungen iväg! Så kanske fick den mat i alla fall. Efter det har vi inte sett till den här ungen på marken något mer. (Bilderna är klickbara, klicka för att se större bilder.)

Den 16:e juli var första dagen vi såg dem flyga. Innan dess hade de hoppat omkring mellan grenarna och flaxat lite i ett par dagar. Och vilket väsen de gör! De skriker när de flyger! Kanske är det lite spännande att testa vingarna i början?

Bilden nedan vet jag faktiskt inte om det är en unge eller en vuxen falk. Sen ser liksom inte lika ullig ut som de andra ungarna gör.

Falken nedan satt och skrek i en tall i slänten i morse. Det är en unge. Nu har vi ungfalkar som flyger hej vilt runt gården med omnejd.

Storforsen

Nu känns det som att jag inte hinner blogga så mycket. Ligger efter med bildbehandling och sortering. Och det beror ju naturligtvis på att tiden och energin går åt till annat, och att kameran går varm!

Och jag håller nästan på att slita ut mej genom att fota falkar och annat! Muskler som krampar, ond nacke, onda axlar, skulderblad m.m. Och alla dessa myggbett! En kväll räknade jag till 12 myggbett på ena benet!

Igår åkte vi till Storforsen och grillade, fotade lite och handlade glögg! Det är något av en tradition jag har. Varje sommar köper jag några flaskor glögg på souvenirbutiken som finns uppe vid Storforsen. De sparar jag sedan till jul. Fick dock ett tips av hon som sålde, att blanda glögg med sprite (eller nåt liknande) och is! Låter skumt, men jag måste nog testa det nån gång.

Från Storforsen...

Och så var det katterna. Kitty är förstoppad igen... Vågar inte ge henne mer laxermedel än hon redan fått, så jag hoppas hon ska gå på lådan snart! Men hon rör på sej och äter. Äter inte jättemycket, men hon äter iaf. Här kommer lite kattbilder.

Och jag har uppdateringar på falkfronten, men det tar jag i ett annat inlägg.

Falkskådning

Jag har ju nämnt att vi har falk på gården. Ju äldre ungarna blir desto mer låter dom. Varenda gång de får mat skriker de. Vi har ägnat oss åt en hel del falkskådning under senaste veckan.

Den här bilden togs den 10:e juli, här är ungarna små (stora) dunbollar som blir matade i boet, fast här hade de börjat stå upp i boet så att man kunde se dem. Bilderna är klickbara.

Bilderna nedan är tagna idag. Nu har ungarna börjat hoppa runt på grenarna.

Det tråkiga är att en av ungarna ramlat ur boet. Det verkar som att den blivit utknuffad. Den ser inte ut att ha hunnit lika långt i utvecklingen som de andra, den har mer dun. När jag stod och fotade ungarna uppe i trädet, hörde jag att det pep nere på backen också. Och då såg jag att den var en bit bort. En stund senare hörde jag den igen och då var den nära!

Det här är så hemskt. Jag vet att det är såhär naturen fungerar och att endast ca 20% av alla falkungar överlever sina två första år. Särskilt hög är dödligheten under första hösten och vintern. Den är förmodligen jättehungrig men får ingen mat :( Även om vi skulle lyckas mata den, så kan vi ju inte lära den att jaga sork i vinter.

Efter ett tag började den springa mot mej! Jag har fått höra att det bästa man kan göra är att hålla sej borta och inte lägga sej i. Men det känns jättejobbigt. Bilden nedan är lite ofokuserad, jag fick lite lätt panik när den började springa mot mej.

Jag är inte sån här för att göra livet surt för någon annan!

Jag är vad man kallar för "knepig i maten" eller kräsen. Det finns många, många råvaror som jag inte äter. En del på grund av allergi och intolerans, andra på grund av att jag helt enkelt inte klarar av att äta dem. Att säga att "jag tycker inte om det" är ett alldeles för milt uttryck. Det finns en hel del saker jag bokstavligt talat blir illamående av. Vet inte hur många gånger jag varit en millisekund från att kräkas vid matbordet, bara för att jag velat vara "snäll" och äta det som bjudits.

För några dagar sedan pratade jag med en annan som har samma problem. Ibland verkar det som att det snarare är omgivningen som upplever det som ett problem. Om jag blir bortbjuden på middag, hos människor som inte känner mej till 100%, vill de ju så gärna laga något som jag ska tycka om. Så de anstränger sej och lagar exempelvis glutenfritt, då de vet att jag inte tål gluten. Men är det lök i maten (exempelvis) så är ansträngningarna ändå förgäves.

Jag kräver inte att alla jag hälsar på ska fixa att laga en trerättersmiddag till mej, där jag kan äta varenda rätt. Det kunde ha räckt med en banan, eller något annat enkelt. Eller så hade jag kunnat ta med mej något jag vet att jag tål. (Numer åker jag ju nästan aldrig bort på middagsbjudningar, men ni fattar grejen.)

Sen finns det en annan kategori människor, som lite halvsurt kan säga "men du kan väl åtminstone smaka?!", ungefär som att de talar med en femåring. Men jag är snart 30. Och tydligen så slutar dom inte fastän man är 50, har jag nu fått höra. Och jag har faktiskt smakat. Jag ser bara ingen anledning till att göra om samma misstag, gång efter gång, och förvänta sej ett nytt resultat varenda gång.

Kanske är kräsen inte rätt ord. Jag äter inte bara sådant som jag tycker är fantastiskt gott. Jag vill bara slippa må illa och att det som sväljs inte ska behöva komma upp igen. Och tro det eller ej, jag har inte valt att vara såhär. Och jag är inte "knepig i maten" för att göra livet svårt för andra.


Det här gäller inte bara maten. Det gäller så mycket annat också. Jag har ME, Aspergers och Fibromyalgi, bland annat. Jag har inte valt det heller. Och jag har det definitivt inte för att jävlas med någon eller samhället generellt.

Exemplet med maten är dock ganska tydligt. Ett dilemma jag grubblat på i mer eller mindre hela mitt liv. Hur långt måste man gå för att inte vara besvärlig? Måste man må illa för att inte såra någon? Eller är det ok att säga "nej tack"? Och när man väl säger nej, men sedan får konsekvenser (som t.ex. sura kommentarer), hur hanterar man det? Jag är urusel på sådant.

Ett annat exempel är detta. Eftersom att jag är en asp har jag alltid haft svårt att vistas i miljöer med mycket ljud. Särskilt när det är många olika ljudkällor samtidigt. När ett helt rum med människor pratar i mun på varandra kan man ju få migrän för mindre. Sen jag fick ME blev detta 100 gånger värre. Förr kunde jag stå ut, men jag var extremt trött efteråt. Idag resulterar det i betydligt svårare symptom än trötthet. Och konsekvenserna kan vara fördröjda och sedan dröja sej kvar länge.

Om jag befinner mej i en situation där en massa människor pratar samtidigt, kanske är det någon TV på i bakgrunden, eller musik... Är det ok att säga "jag orkar inte"?

När är det ok att säga ifrån? Eller skulle man bara ha stannat hemma istället? Vart går gränsen mellan att vara besvärlig/knepig/krävande och att ta hand om sej själv? Eller måste det ena utesluta det andra?

Jag är konflikträdd och jag har betydligt mer symptom än vad som syns på utsidan. Jag berättar inte heller för varenda människa om alla mina symptom. (Då skulle jag inte ha tid att prata om annat.) Jag vill inte vara otrevlig, inte såra någon eller vara jobbig. Men när jag, 24 timmar senare, ligger hemma med migrän och influensasymptom i ett mörkt rum, då är det ingen som tycker att jag är särskilt trevlig eller rolig att vara med.

Hur gör man??


Från det ena till det andra, jag har lekt med Photoshop i veckan! Här har jag använt ett funktionsmakro (förinställning) som jag hittat på nätet.

Hur många te-koppar får man dricka på en dag?

Det funderar jag på just nu. Jag är ensam hemma och har långtråkigt, och när jag har långtråkigt vill jag dricka te. Dessutom är det lite kallt. Jag började elda i kaminen, men det rykte in. Så det fick jag sluta med.

Igår hade vi besök av två kompisar. Det var fantastiskt roligt! :) Vi surrade, drack te/kaffe, åt middag och ägnade oss åt fågelskådning. Eller rättare sagt, falkskådning. Vi har ju en tornfalk-familj som bor i ett träd på gården. Vi fick se hur mamman kom flygande med råttor och/eller möss till ungarna. Det är ju jättebra att det finns ett rovdjur här i närheten som tar sej an mössen och råttorna, då våra katter vägrar.

Men när man haft så trevligt som vi hade igår så blir det ju alltid konsekvenser efteråt. Min mage valde att krascha igårkväll och så var det frossa på det, som vanligt. Och idag är det vila som gäller. Jag måste ändå säga att jag piggnat till ordentligt jämfört med för bara någon månad sedan, fastän jag inte är lika pigg som förra sommaren.

Här har jag iaf redigerat några bilder jag tagit förra veckan.

En morgon, för ca en vecka sedan (kanske mindre), så steg jag upp och såg något märkligt i fågelholken. Det såg ut som att öppningen var täckt med ludd, men när ögonen vant sej vid ljuset och började kunna fokusera, såg jag att det var två fågelungar som tittade ut! Så jag gick in efter kameran, men när jag kom ut igen så hade den ena krupit in i holken igen. Men kvar satt den här och tittade ut!

Efter den här dagen har jag inte sett till denna rödstjärt-familj nåt mer. Kanske lärde dom sej att flyga och flyttade. Eller så kanske falken tyckte att de var lätta byten. Jag hoppas på det första och att falken håller sej till att jaga råttor.

Bilder på fågelungens föräldrar finns här.

Avundsjuk!

Ja, jag vet att folk dör som flugor när det är över 30 grader. Jag vet också att det var riktigt tufft ifjol, när första värmeböljan kom i maj. Det var 32 grader och jag låg i en lägenhet utan AC med magsjuka. Men jag är ändå lite avundsjuk på det faktum att hela Europa verkar ha varmt förutom vi. Idag har varit perfekt, ca 24 grader fast inte gassande sol. Det höll i sej fram till eftermiddan, sen kom regnet. Och hädanefter kommer det vara mellan 14 och 19 grader som varmast hos oss, de närmaste 2 veckorna, enligt klart.se.

Jag är också avundsjuk på alla som kan leva livet, fara omkring, vara aktiva, hitta på allt möjligt och sedan lägga ut sina äventyr på facebook. Jag borde nog sluta vara på facebook...

Jag missunnar inte mina bekanta att ha det trevligt och hitta på roliga saker, jag önskar bara att jag också kunde göra det. Och det kan jag ju, men i väldigt begränsad omfattning. Och jag kan inte vara spontan heller, det saknar jag. Allt måste planeras in i minsta detalj för att undvika tråkiga konsekvenser.

Idag har jag, förutom att suttit ute och knäppt några kort, suttit inne och lekt med Photoshop. Jag har som mål att lära mej en ny sak varje dag. Nu blir det kanske inte så varje dag, men jag har lärt mej lite nytt. Fastän det är ett tag kvar till Halloween har jag börjat lära mej göra spöken!

Och trollskog!

Ogräs

Ogräs...är något folk rent generellt inte vill ha i sina trädgårdar. Men de gör sej oftast riktigt bra på bild! När vi åkte upp till stugan för några dagar sedan såg jag en äng med utblommade maskrosor, precis i närheten av vår stuga. Jag tänkte direkt att "det där måste jag fota"! Sen kom jag på att jag måste nog skynda mej, för närsomhelst kanske de kommer från kommunen och klipper ned dem. Sen tänkte jag att det är nog lugnt, här klipper de gräsmattan ca 2 ggr/år. Typ. Men jag kom mej iaf ut igår och fotade lite maskrosor. Vilket var tur, för i morse runt 7-tiden, väcktes jag av ljudet av en gräsklippare! Och idag är de borta. 

Och ja, jag har precis upptäckt Photoshop. Mina bilder kommer nog att se lite märkliga ut framöver. Det är väl en fas man ska igenom... ;)