Jag har ju nämnt att vi har falk på gården. Ju äldre ungarna blir desto mer låter dom. Varenda gång de får mat skriker de. Vi har ägnat oss åt en hel del falkskådning under senaste veckan.
Den här bilden togs den 10:e juli, här är ungarna små (stora) dunbollar som blir matade i boet, fast här hade de börjat stå upp i boet så att man kunde se dem. Bilderna är klickbara.
Bilderna nedan är tagna idag. Nu har ungarna börjat hoppa runt på grenarna.
Det tråkiga är att en av ungarna ramlat ur boet. Det verkar som att den blivit utknuffad. Den ser inte ut att ha hunnit lika långt i utvecklingen som de andra, den har mer dun. När jag stod och fotade ungarna uppe i trädet, hörde jag att det pep nere på backen också. Och då såg jag att den var en bit bort. En stund senare hörde jag den igen och då var den nära!
Det här är så hemskt. Jag vet att det är såhär naturen fungerar och att endast ca 20% av alla falkungar överlever sina två första år. Särskilt hög är dödligheten under första hösten och vintern. Den är förmodligen jättehungrig men får ingen mat :( Även om vi skulle lyckas mata den, så kan vi ju inte lära den att jaga sork i vinter.
Efter ett tag började den springa mot mej! Jag har fått höra att det bästa man kan göra är att hålla sej borta och inte lägga sej i. Men det känns jättejobbigt. Bilden nedan är lite ofokuserad, jag fick lite lätt panik när den började springa mot mej.
det är frustrerande när man ser djur som mår dåligt och man inte kan hjälpa....speciellt svårt med fåglar förståss...det finns ingen fågelklubb eller nåt sånt du kan fråga om hur man ska göra med nedfallna fågelungar????
SvaraRaderaTror inte att det finns nåt sånt här. Även om jag (mot förmodan) skulle lyckas mata den, exempelvis, så kan jag ju inte lära den flyga eller jaga sork. Statistiskt sett så kommer ju bara en av dessa fem fågelungar överleva från två år och uppåt, dödligheten bland ungfåglar är hög... :(
RaderaFina bilder men jobbigt att tänka på den lilla dunbollen som inte kommer att klara sig. Särskilt jobbigt att höra den skrika varje gång föräldrarna kommer, den fortsätter att skrika långt efter att de övriga ungarna fått mat och föräldrarna flugit iväg igen för att jaga. Säger som grannen - naturen är grym...kraaaam
SvaraRaderaJa det är hemskt.... :(
RaderaVad häftigt att få se ungarnas utveckling på så nära håll. Tyvärr är naturen grym och jag förstår att det gör ont i hjärtat. Kram
SvaraRaderaJa, det är verkligen grymt. Men det är som det är :( Kram
Radera