Jag är vad man kallar för "knepig i maten" eller kräsen. Det finns många, många råvaror som jag inte äter. En del på grund av allergi och intolerans, andra på grund av att jag helt enkelt inte klarar av att äta dem. Att säga att "jag tycker inte om det" är ett alldeles för milt uttryck. Det finns en hel del saker jag bokstavligt talat blir illamående av. Vet inte hur många gånger jag varit en millisekund från att kräkas vid matbordet, bara för att jag velat vara "snäll" och äta det som bjudits.
För några dagar sedan pratade jag med en annan som har samma problem. Ibland verkar det som att det snarare är omgivningen som upplever det som ett problem. Om jag blir bortbjuden på middag, hos människor som inte känner mej till 100%, vill de ju så gärna laga något som jag ska tycka om. Så de anstränger sej och lagar exempelvis glutenfritt, då de vet att jag inte tål gluten. Men är det lök i maten (exempelvis) så är ansträngningarna ändå förgäves.
Jag kräver inte att alla jag hälsar på ska fixa att laga en trerättersmiddag till mej, där jag kan äta varenda rätt. Det kunde ha räckt med en banan, eller något annat enkelt. Eller så hade jag kunnat ta med mej något jag vet att jag tål. (Numer åker jag ju nästan aldrig bort på middagsbjudningar, men ni fattar grejen.)
Sen finns det en annan kategori människor, som lite halvsurt kan säga "men du kan väl åtminstone smaka?!", ungefär som att de talar med en femåring. Men jag är snart 30. Och tydligen så slutar dom inte fastän man är 50, har jag nu fått höra. Och jag har faktiskt smakat. Jag ser bara ingen anledning till att göra om samma misstag, gång efter gång, och förvänta sej ett nytt resultat varenda gång.
Kanske är kräsen inte rätt ord. Jag äter inte bara sådant som jag tycker är fantastiskt gott. Jag vill bara slippa må illa och att det som sväljs inte ska behöva komma upp igen. Och tro det eller ej, jag har inte valt att vara såhär. Och jag är inte "knepig i maten" för att göra livet svårt för andra.
Det här gäller inte bara maten. Det gäller så mycket annat också. Jag har ME, Aspergers och Fibromyalgi, bland annat. Jag har inte valt det heller. Och jag har det definitivt inte för att jävlas med någon eller samhället generellt.
Exemplet med maten är dock ganska tydligt. Ett dilemma jag grubblat på i mer eller mindre hela mitt liv. Hur långt måste man gå för att inte vara besvärlig? Måste man må illa för att inte såra någon? Eller är det ok att säga "nej tack"? Och när man väl säger nej, men sedan får konsekvenser (som t.ex. sura kommentarer), hur hanterar man det? Jag är urusel på sådant.
Ett annat exempel är detta. Eftersom att jag är en asp har jag alltid haft svårt att vistas i miljöer med mycket ljud. Särskilt när det är många olika ljudkällor samtidigt. När ett helt rum med människor pratar i mun på varandra kan man ju få migrän för mindre. Sen jag fick ME blev detta 100 gånger värre. Förr kunde jag stå ut, men jag var extremt trött efteråt. Idag resulterar det i betydligt svårare symptom än trötthet. Och konsekvenserna kan vara fördröjda och sedan dröja sej kvar länge.
Om jag befinner mej i en situation där en massa människor pratar samtidigt, kanske är det någon TV på i bakgrunden, eller musik... Är det ok att säga "jag orkar inte"?
När är det ok att säga ifrån? Eller skulle man bara ha stannat hemma istället? Vart går gränsen mellan att vara besvärlig/knepig/krävande och att ta hand om sej själv? Eller måste det ena utesluta det andra?
Jag är konflikträdd och jag har betydligt mer symptom än vad som syns på utsidan. Jag berättar inte heller för varenda människa om alla mina symptom. (Då skulle jag inte ha tid att prata om annat.) Jag vill inte vara otrevlig, inte såra någon eller vara jobbig. Men när jag, 24 timmar senare, ligger hemma med migrän och influensasymptom i ett mörkt rum, då är det ingen som tycker att jag är särskilt trevlig eller rolig att vara med.
Hur gör man??
Från det ena till det andra, jag har lekt med Photoshop i veckan! Här har jag använt ett funktionsmakro (förinställning) som jag hittat på nätet.
Äsch, skrev en massa åsså försvann det...
SvaraRaderaHar själv otroligt känsliga smaklökar, mår illa av väldigt mycket just för att jag känner fler smaker än andra. Har kallats för kräsen sen jag var liten, man blir så less! Jag spyr också om jag äter viss mat! Ibland räcker det med lukt och konsistens för att jag inte ska klara det. Jättejobbigt! Detta trugande, blir så frustrerad! Går det inte så går det inte! Minns att jag inte klarade tårta som barn och att folk skulle tvinga i mig och diskutera varför jag inte åt, att jag var så mager osv. Snacka om att stigmatisera!
Har läst om att en del har väldigt avancerade smaklökar och därför inte kan äta som andra.
Sen detta med ljud, tål ju ljud sämre pga MEn och hjärntröttheten, och det blir värre när jag är sämre i sjukdomen. Men så har jag även en annan ljudkänslighet som inte hänger ihop med det och som jag inte kunnat förklara förrän jag läste denna artikel:
http://mobile.nytimes.com/blogs/well/2015/02/23/please-stop-making-that-noise/?smid=fb-nytimes&smtyp=cur&bicmp=AD&bicmlukp=WT.mc_id&bicmst=1409232722000&bicmet=1419773522000&_r=0&referrer
Klockrent! Vissa ljud tål jag bara inte, och har inte med intensitet eller hjärntröttheten att göra, utan dom får mig att må fysiskt illa helt enkelt.
Sen jag var barn, fick ofta hålla för öronen om någon lät på ett speciellt sätt.
Hoppas länken går att klippa/klistra!
Kram!❤️
Så spännande! Länken funkade! :) Mina ljudproblem hör nog mycket ihop med Aspergers, att inte klara av att koncentrera sej på en konversation, medan det pågår två andra konversationer i bakgrunden, t.ex. Sen har jag märkt att det finns vissa ljudfrekvenser som gör ont (leder till huvudvärk, trötthet, hjärntrötthet etc.) Därför har jag svårt att lyssna på vissa typer av musik, medan andra genrer kan gå bra i måttlig mängd - beroende på hur låten är mixad!
RaderaDet här med att en del har mer avancerade smaklökar än andra stämmer nog! Jag kan känna smaker som ingen förstår vad jag menar om jag försöker beskriva!
Kraaam! <3
De bilderna skulle bli grymt fina tavlor om du lät trycka upp dem på canvas exempelvis! Ja vad det gäller maten så har jag ju varit med från början och mitt motto som förälder har alltid varit att ALDRIG tvinga eller ens truga barn att äta, har man smakat och vet att man inte gillar (eller inte klarar av lukten) så är det ok. Det är ju inget problem - bara hitta sitt sätt att hantera människor som trugar.....:-) kraaaam
SvaraRaderaTack! Jag tyckte effekten gjorde sej särskilt bra med fjärilen.
RaderaJa, den största utmaningen är ju att hantera andra människors reaktioner, i övrigt är ju maten inte ett problem. Kraaaam