Blodmåne

Att ta sej ut igår/inatt/imorse var inte ett alternativ. Men jag hade tur för vårt sovrumsfönster vetter mot sydväst, så månen gick att se därifrån och jag hade ändå inte ro i kroppen att sova. De här bilderna är alltså tagna medan jag sitter på sängkanten, genom ett stängt fönster. De är inte så fantastiska, inte särskilt skarpa. Men det var häftigt att få uppleva. Tyvärr kostade det, alldeles för mycket känns det som idag...

 

Uppdatering:

Lite fler bilder, från innan månen blev röd.

Jag är så arg på mej själv just nu...

Ok, dags för veckans gnäll...

Skrev ju förut att det varit tungt med förvärrade ME-symptom mm, men i torsdags mådde jag bättre. Jag har ju sjungit i kör, till och från. Senaste halvåret har det bara varit från, men i torsdags tänkte jag att jag skulle följa med på en övning för första gången på hur länge som helst. När jag väl är där måste jag se till att stå upp så lite som möjligt och absolut inte klappa i händerna, fast alla andra gör det. Trots att jag var väldigt smärtpåverkad och hade riktigt svårt att koncentrera mej när jag var där så gick det ok. Tills det var dags att flytta på bänkarna.

De flesta i kören, typ 90% eller mer, känner inte mej eller mina handikapp. Det var dessutom en massa nytt folk. När bänkarna skulle flyttas hade jag ställt mej upp för att fylla på vatten i min kopp (eller nåt sånt). precis då passerade jag en bänk som skulle flyttas och det stod en ny kille vid andra sidan. "Vi flyttar bänken!" ropade han. Vad skulle jag ha gjort?? Skrika över hela rummet att "nej, jag kan inte skjuta på en liten bänk som inte ens är tung"?? Så jag tog ett djupt andetag, tog tag i bänken med höger arm (hade ju koppen i min vänstra) och drog.

Nånting hände i mitt högra skulderblad. Det låste sej, snart började det göra ont att andas, och dagen efter hade jag nackspärr from hell. Då tänkte jag att det är nog bäst att jag går upp och rör på mej, så jag får lite blodcirkulation, med det fick tyvärr motsatt effekt. Jag har haft nackspärr förr, men det här tar priset. Jag kan inte titta upp, inte titta ner, inte till höger, inte till vänster. Kan inte ens sträcka ut ryggen. Jag har försökt hitta en position att halvsitta i som inte gör pissont, men att sitta i samma position 24/7 är gode smärtsamt också. Och varje gång jag försöker vända mej.... Kan inte göra ett piss här hemma.

Idag är det bättre än igårkväll på ett sätt. Jag kan använda händerna och armarna utan att det gör särskilt ont. Jag kan också röra på huvudet lite mer. Men värken har nu spridit sej, från höger sida till vänster och ända ner i ländryggen. Och jag känner mej febrig igen. Och yr.

Jag är fruktansvärt arg på mej själv just nu. Det här är nog ett av mina största dilemman när jag väl tar mej ut bland folk. Hur löjligt låter det inte att säga att man inte kan hjälpa till att flytta på en bänk?

Förövrigt så hatar jag att berätta för främlingar (eller ytligt bekanta) om mina handikapp.
1. Ingen vill veta. 2. Om jag berättar ändå så blir de flesta obekväma, vet inte vad de ska säga. Andra kanske rycker på axlarna och säger att "men nu har du ju i alla fall fritid". Om det är det här som kallas fritid, att inte kunna röra sej eller att bara vilja gråta av smärta, så har jag en himla massa fritid just nu. Men jag byter gärna.

Som tur var så lagade mamma mat åt oss igår och idag så får min man serva mej. Hoppas verkligen att jag lär mej nåt av det här och lyckas komma på en strategi för att hantera sånna här situationer i framtiden. Som t.ex. att säga nej till att flytta på bänkar. Men nu måste jag vila armarna...

Tunga dagar - för både mej och katten!

Nu har det varit (och är) ett par tunga dagar, med feberfrossa, halsont, ledvärk (mer än vanligt) huvudvärk etc. Jag fattar inte, såhär ska det inte kännas den här årstiden. Sommaren och hösten ska jag ju vara piggare än såhär. En vanlig vår- eller vinterdag är ju det här normalt, men jag har nog sådana här perioder året runt fast jag kanske inte minns att det är såhär ibland. Berodde det på att jag var på Coop för några dagar sedan fast jag egentligen kände att jag inte orkade?

Jag är inte förkyld, har faktiskt börjat lära mej att känna skillnad på äkta och "falska" förkylningar/influensor.

Känner mej ändå klar i huvudet. Har tittat på tv, sett en dokumentär om slukhål, en om TV-serien Bron och nu är det nåt om en veterinär. Jag funderar på om det kan vara norrsken ute och om det i så fall går att se, men orkar inte kolla.

Twinkle har det också tufft. Så länge jag ligger i vardagsrummet går det bra, men ligger jag i sovrummet så skriker hon. När jag verkligen behöver vila så måste jag stänga in mej med öronproppar. Då får hon panik och skriker, även om min man är uppe. Så hon gillar inte att jag vilar dagtid eller om jag ligger för länge på morgonen. Men går jag upp och lägger mej i vardagsrummet är hon tyst och nöjd. När jag är instängd och har öronproppar går det ju bra för mej, men jag är rädd att grannarna ska tro att jag misshandlar katten!

Vi fick förresten Twinkles provsvar för ett tag sedan, men det tog ganska lång tid. I vilket fall som helst så har dom inte hittat något som ger anledning till oro, sa dom. Hon hade lite lätt förhöjda blodfetter, men det var väldigt lite. Så nu har vi uteslutit allt som dom tyckte behövde kollas upp. Varför hon varit lös i magen vet vi inte, men det är ju inte hela tiden, bara ibland. De tyckte att vi vid tillfälle kunde komma tillbaka och diskutera kosttillskott.

Här kommer en bild från i påskas, då jag placerat ett påskägg under hennes huvud. Och hon ligger kvar!! 

Influensavaccin - ta eller inte ta? Det är frågan....

Så, då är vi tillbaka i stan sedan några dagar tillbaka. Och försöker komma tillbaka till nån slags vardag. Jag har verkligen dragit ut på att flytta hem igen (från stugan) för det är som att erkänna att sommaren är slut.

Nu så har lågtrycken och septemberregnet tagit fart ordentligt. På ett sätt är det ganska skönt, det innebär vila och att inte behöva jaga norrsken på ett tag ;) Men det känns ändå som att det är fullt upp. Jag försöker ta mej an all tvätt som legat och väntat och tvättmaskinen går varm.

Men, eftersom att hösten är här så kommer snart även influensorna. Något jag gått och grubblat på är det här med influensavaccin. Ta eller inte ta? De senaste åren har jag vaccinerat mej, trots att så många avråder från vaccin på grund av dess risker. Det finns för- och motargument. (Mer om detta senare i inlägget.)

Jag har, så länge jag kan minnas, alltid drabbats av de flesta influensor som gått. Ofta flera stycken per år. Och jag har blivit riktigt dålig varenda gång. Man har tänkt att, jamen nu har jag ju haft det här, nu har väl immunförsvaret fått känna på den här också, så kanske jag till nästa år byggt upp lite immunitet. Men nej, inte det. Har alltid haft hög sjukfrånvaro på grund av detta i skolan.

Jag har tidigare varit lite emot vaccin, så när svininfluensan kom så vaccinerade jag mej naturligtvis inte. Jag fick istället svininfluensan, och ca två veckor efter svininfluensan fick jag nästa influensa, den vanliga säsongsinfluensan. Efter det hämtade jag mej aldrig, och jag kunde inte längre klara av mina studier. Jag trodde jag var "utbränd" eller nåt, tänkte jag skulle testa jobba ett tag. Gick inte heller så bra. Och med tiden, ju mer jag pressade mej själv till att orka vardagen, desto värre och märkligare symptom fick jag. Ju mer jag pressade, desto sämre blev jag. Jag hade fått ME, men det skulle dröja ytterligare några år innan jag ens visste vad ME var. Jag hade också fått astma och när nästa influensa kom så slutade det på akuten, där jag fick andas kortisongas. Efter det har jag vaccinerat mej varje år.

(Såhär i efterhand har jag fått anledning att misstänka att ME:n faktiskt hängt med i en lindrigare form ända sedan 12-årsåldern då jag hade körtelfeber, men mer om det nån annan gång.)

Första året jag tog vaccin fick jag ändå en influensa till. Men efter det har jag varit influensafri. Det jag minns från de influensor jag hade efter det jag blev sjuk är att de var riktigt svåra, och påverkade allmäntillståndet under lång tid. Så att slippa influensorna har varit en lättnad. Att vara ordentligt sjuk i influensa nån gång då och då, kanske inte är så farligt kan man tycka - om man får vara frisk där emellan.

Jag slängde ut frågan i en FB-grupp. Tar ni vaccin eller inte? Verkar som att majoriteten inte gör det på grund av diverse risker. Bland annat så innehåller det tydligen aluminium och annat ohälsosamt och det har biverkningar. Jag vet att det har biverkningar (som alla andra läkemedel) men jag är inte införstådd i vad dessa biverkningar är, hur vanliga de är eller hur väldokumenterade det är. Det är sådant jag borde kolla upp. Men som sagt, liksom alla läkemedel har biverkningar, kan man ju räkna med att vaccin också har det.

Jag behöver ha bättre kunskap om det här för att, på ett adekvat sätt, kunna väga nyttan mot riskerna. Har fått lite tips på var jag ska kolla. Och jag anser inte heller att friska människor ska springa omkring och vaccinera sej, för en fullt frisk människa med ett fungerande immunförsvar brukar oftast inte sluta som kroniskt sjuk (eller värre) på grund av en vanlig flunsa. Däremot finns det en del som blivit det på grund av pandemrix, men det här gäller ju det vanliga säsongsvaccinet.

Fototriss - Sällskap

Dessa två har inte bara varit sällskap till oss, utan även varit varandras sällskap i närmare 12 år nu.

Tyvärr har det blivit svårare att ha dem tillsammans på senare tid, på grund av att de behöver olika foder. Äter den ena av den andras mat blir hon förstoppad, och äter den andra av den enas mat så blir det....motsatsen till förstoppning, om man säger så.

Som jag kanske nämnt förut så har vi numer delat på dem, Kitty bor hos mamma och Twinkle hos mej. Fast de träffas ändå och nu under sommaren har de fått vara tillsammans på stugan. Men man märker på dem att de är vana att vara tillsammans och att de ger varandra stimulans. Även om minerna inte alltid ser jätteglada ut när de konkurrerar om samma liggplatser ;)

På bilden ovan verkade de vara lite osams om vem som skulle få ligga överst. Vad gäller möbeln de har så var det nämligen så att vi upptäckte att de bara ville vässa klorna på vår hallmatta. Så mamma byggde en kattmöbel och klädde in den i samma material som mattan! Som ni ser är den välanvänd!

Mer norrsken

Tänkte jag skulle visa lite mer bilder jag tagit på himlen under veckan som varit. Det blev inga fler norrskensbilder i gårkväll eller i förrgår. Eller jo, jag fångade ett i förrgår som var lite skumt.

Här kommer de som var under veckan:

(jag minns inte exakt vilka jag visat hittills, så om det råkar bli repris på nån bild så var det inte min avsikt.)

Det vanligaste är ju att norrsken är grönt, men med de här bilderna har jag kunnat visa att de även kan vara exempelvis lila och vita! I förra inlägget ser man att de kan vara gula också. Fast de kan vara vilken färg som helst. De här norrskenet som jag visar nu var dock väldigt svagt i verkligheten, det syntes mest som ett svagt skimmer på himlen så jag har fått förstärka färgerna som var i Lightroom.

Sen, fram mot helgen, i takt med att jag började känna mej riktigt sliten, så var det som att norrskenen började avta. Och jag vet inte hur det sett ut efter midnatt för då har jag sovit. Och efter midnatt är det knappt nån idé att kolla heller, för då är det i regel väldigt mycket dimma så det syns inte så mycket då.

I förrgår (lördag) så gick jag ut en kort stund för att kolla. Det var inga norrsken, men stjärnklart!

Senare när vi skulle gå och lägga oss och det var alldeles dimmigt så dyker det upp ett stort ljussken på himlen, nästan lite X-files stämning blev det!

Igår kväll blev det däremot inget. Jag gick och la mej ovanligt tidigt, då kroppen kändes som att den blivit misshandlad med ett baseballträ eller nåt. Så hela norrskensgrejen har nog tagit ut sin rätt, men det var det värt! :)

Fototriss - Uppåt

Ok, min nacke håller nu på att vara mos efter att ha spanat efter norrsken några kvällar i rad, fastän det bara blir korta stunder åt gången. Men när man vet att chansen finns att det ska dyka upp så är det riktigt svårt att inte titta uppåt! :)

Detta var igår kväll.

Hjärndimma? Nej, här är det kristallklart! ;)

Jag har, under perioder, intalat mej själv att jag inte lider av så mycket hjärndimma. Jag minns när jag blev sjuk efter svininfluensan så studerade jag på hög fart, det jag läste var jättespännande och intressant. Men när jag, efter influensan, skulle ta upp böckerna igen så begrep jag helt plötsligt inte ett ord av det som stod! Och jag var förvirrad, desorienterad, kunde slänga soporna i skafferiet, visste ibland inte hur man gjorde de enklaste sakerna som att koka kaffe.

Jag har själv upplevt att den mentala tröttheten blivit bättre med tiden (till skillnad från alla fysiska symptom som blivit värre), kanske framför allt på grund av att jag inte längre läser fysik, kemi, biologi & matematik på heltid eller alls (!). Men jag har börjat förstå att den här hjärndimman inte alls är borta, kanske tar den sej andra uttryck. Och så är det värre under vissa perioder.

(För er som inte vet vad hjärndimma är så kan det beskrivas som en svårare form av mental trötthet - det sa dom i alla fall på smärtrehab. Begreppet hjärndimma brukar framför allt förknippas med ME-patienter, men jag har även hört uttrycket "fibrodimma" vid fibromyalgi som ska vara ungefär samma sak. Så kan man även se liknande symptom vid Aspergers syndrom, då hjärnan inte klarar av att hantera så mycket intryck åt gången, då man saknar förmågan att sortera och utesluta oväsentlig information. Typ. Så kombon av dessa tre diagnoser är ju som upplagd för hjärndimma de luxe.)

På ett sätt är jag kanske inte lika hårt drabbad nu som jag var förr, men det beror nog mest på att jag idag inte arbetar eller studerar, jag har lärt mej att jag måste vila mellan aktiviteter*, jag vet att jag behöver ha det tyst ofta, jag kan inte lyssna på musik och läsa samtidigt, jag kan inte ha TV:n på samtidigt som jag pratar i telefonen etc. *med aktiviteter menas även enkla saker som att fota en blomma, mata katterna etc.

Men hur ser min vardag ut egentligen vad gäller hjärndimman? Går det enkelt att utföra enkla sysslor som att t.ex. plocka av köksbordet efter en måltid? Nej, det gör det inte. Det kan ta mej en halvtimme eller mer att plocka av ett bord. Vad som egentligen händer, eller inte händer, har jag ingen aning om. Jag har svårt att koncentrera mej, om jag blir distraherad av minsta lilla sak (som att någon skickar ett sms eller om någon försöker prata med mej samtidigt) så kanske det inte blir gjort över huvud taget.

Härom dagen skulle jag torka av spisen. Några timmar senare ser jag att trasan ligger kvar mitt på spisen och endast halva spisen är torkad. Jag har självklart inget minne av att jag lämnat trasan där, men jag förstår att jag måste ha blivit distraherad av något - kanske t.o.m av mina egna tankar! Men jag minns inte vad. Om jag t.ex. ska gå till ett annat rum för att hämta något så kan jag behöva gå dit tre gånger för att hämta samma sak. För de första två gångerna kan jag ha glömt vad det var jag skulle hämta, när jag väl kommit fram. Och att vistas i miljöer med hög ljudnivå, eller kanske flera olika ljudkällor som t.ex. att flera människor pratar samtidigt, brukar ge symptom som svår huvudvärk, förvirring, oförmåga att hänga med i något samtal och efter ett tag förvärras alla andra ME-symptom, som influensasymptom med mera.

För några dagar sen hände något som skrämde mej. Kanske är det delvis därför jag skriver det här inlägget, för att påminna mej själv om hur det verkligen är. Just nu sköter jag ju om båda katterna, varav en ska ha medicin en gång om dagen. Jag hade lagt fram medicinen, förberett och gått och hämtat katten. Sedan när jag sitter ned och precis ska trycka ned medicinen, så känner jag att något känns fel. Hon (katten) kändes så mjuk och avslappnad, som om hon inte förstod vad som var på gång. Då ser jag att jag tagit fel katt! Det hade kunnat bli ganska illa om jag inte hade upptäckt mitt misstag i tid, för katten.

Så det enda som egentligen är annorlunda idag är att jag, i måttlig mängd, kan läsa, skriva, se på TV och lyssna på musik små stunder åt gången. Med det förutsätter ju att jag försöker ha en någorlunda utvilad hjärna genom att inte överanstränga mej innan, varken fysiskt eller mentalt. Fast det är väl det som är problemet med all typ av mental trötthet/hjärntrötthet, det går inte att vila bort och hjärnan är aldrig riktigt utvilad. Men genom överansträngning blir det 10 gånger värre och att återhämta sej efter det tar lång tid.

Stackars Twinkle, som nästan höll på att få Kittys medicin...

No rest for the wicked

Så var det norrsken igen! Igår fick jag ett nytt tillfälle att försöka fånga detta mäktiga fenomen på bild.

Jag är ännu inte 100% nöjd. Det blir en märklig form av färgbrus (? eller kanske det heter nåt annat) som jag inte riktigt får bukt med. Så jag vill testa igen. Och enligt prognoser lär jag inte behöva vänta så länge. Vad händer om jag t.ex. har ännu längre slutartid och lägre ISO, och vad händer om jag gör tvärt om? Det här fick jag i alla fall:

Att fota norrsken passar mej rätt bra. Jag har ändå ofta svårt att sova på kvällen och jag lider inte av kylan (så mycket). Så länge jag kan fota från verandan går det bra. Däremot önskar jag ibland att jag vore en morgonpigg person som kunde gå upp i ottan och fota dimma och soluppgångar. Det händer aldrig. Men i morse vaknade jag och var kissnödig i samband med soluppgången! Och adrenalinpåslagen från gårdagen hade inte lagt sej.

Sen lyckades jag ändå sova fram till lunch.

Det finns en facebook-grupp som heter Norrsken, där de bland annat lägger ut prognoser för chanserna att norrsken ska kunna ses. Idag skriver de att det med stor sannolikhet kommer att bli både ikväll, fredag, lördag och söndag. "No rest for the wicked", skriver dom. Och att vi kanske måste börja injicera koffein.

Vi får se om jag kan stå på benen ikväll, då ska jag försöka gå ut och fota igen. Annars får jag väl krypa ut å fota! ;)

Färger!!

Här kommer lite mer bilder, tagna här på stugtomten.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas få ner dessa ljungplantor i nån kruka, men det må vara hänt. Det blir så färgglada bilder av dem ändå.

Men här kommer en rolig sak.....norrsken! :) Fast jag hade ju fel objektiv på kameran när jag fotade. Nästa gång ska jag försöka ha ett annat, som är mer vidvinkel.

Det här är nog en av de bästa fördelarna med att bo i en stuga på landet, att kunna ta sånna här bilder utanför dörren. Hoppas det blir norrsken ikväll också, så jag får försöka igen.

Spindelnät

Vissa morgnar verkar det som att världen är täckt av spindelnät. Men vart är spindlarna??

Insändare, hemsk dag & hysteriskt roliga läkarjournaler

Idag har denna insändare, skriven av Carolina Lindberg, kommit in i både Piteå Tidningen och Västerbottens-Kuriren. Jättebra skrivet!! I PT fick den den bästa platsen bland alla insändare, vilket var glädjande :)

"Läs på om sjukdomen ME/CFS" hette insändaren i PT (som jag inte hittar online), men VK kallade den för
Ta min sjukdom på allvar


Från det ena till det andra har jag haft en fruktansvärd dag. Igår var också jobbig med svåra symptom mm, men idag tog priset. Kramper så smärtsamma att det svartnar för ögonen, svår huvudvärk, muskler som skakar bland annat. Jag visste seriöst inte att det gick att ha så ont utan att vara i behov av akutvård, typ skottskadad eller nåt. Men värst var nog ett par besked som jag fått, som kanske var för sej skulle ha varit hanterbara, men inte nu. Inte tillsammans. Jag är för sjuk för att orka.

För en stund sedan loggade jag in på FB och då fick jag läsa följande text... och jag trodde inte att det skulle vara möjligt att skratta så hysteriskt en kväll som denna! Som någon skrev i kommentarsfältet, ibland kan läkare sprida glädje oxå. Den här texten kan vara något att spara och läsa en dag som den här, då allt känns kolsvart och ingenting är roligt.


Citat från patientjournaler; Karolinska Institutet
____________________________________

Har svimmat av. Minns ingenting förrän patienten vaknar
i sängen med två sköterskor.

Oklart om blod i avföringen då patienten är färgblind.

Patienten arbetar som elektriker. Inga kända proppar i
släkten.

12 cm långt, sårigt underben

Söker för fästingbett i huvudet. Huvudet borttages med
pincett.

Aktuellt: Ingen buksmärta men kan hålla tillbaka den
lösa avföringen med vitt bröd.

Söker p g a att ha slagit i vänster stortå som nästan
helt har lossnat.Personalen får dock ej dra loss den, då det gör ont.

Fick dock besked om att hjärtat var bra, men att hon
skulle återkomma om hon blev medvetslös.

Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig
ren mellan fötterna.

Smärtan i ryggen kommer när patienten ligger raklång
med båda benen på rygg.

Har varit och fjällvandrat. Nedkom med helikopter igår.

Blöder ibland ifrån vänster näsa.

Avföringen har samma färg som dörrarna på avdelning 19.

1974 fick patienten en grävskopa över sig. Sedan dess ringningar i öronen.

Ibland mår patienten bättre, ibland sämre. Ibland mår
hon inte alls.

När hon känner sig trött kan ansiktet vridas åt höger
och där stå och smårycka en liten stund.

Hon beskriver huvudvärken som spännande.

Kräkningarna försvann på eftermiddagen, likaså maken.

Patienten har bedömts som osammanhängande.

Har börjat få blodiga små matskedar i avföringen upp
till 15 gånger per dag.

Patienten har varit placerad på ett hunddagis i Gävle
med stöd av socialtjänsten.

Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan
att bli andfådd i vanliga fall.

Lymfkörteln skickades samma dag som patienten i taxi
till Uppsala.

Idag till lunch får patienten akuta diarréer.

Modern bostad och hustru.

Sköts i hemmet av maken som är militär.

Patienten har inte ont för jämnan, bara för det mesta.

Patienten tål inte ost, mjölk eller smör, ej heller
modern och en bror.

Mat får han från sonen som ligger infryst.

Har fått större hemsamarit men tycker inte att det
räcker ändå.

Dåligt sexualliv - ingen partner.

Halsen som patienten hade besvär med nu i höstas är nu
borta.

Cyklade i dag på eftermiddagen när plötsligt en liten
flicka kom in i hennes framhjul.

Har nu fått rullstol och ämnar åka till Norrköping med
denna.

Patienten informerad om obduktionsresultatet.

Det senaste blodprovet är aldrig taget.

Mår alldeles utmärkt, har sökt läkare ett flertal
gånger för det.

Patienten vägde 78 kilo i hemmet innan han gick hit
utan kläder.

Änka, bor med frisk make.

Dog troligen i hjärtinfarkt och därefter i lungödem.

Stjärnor

Igår försökte jag fota stjärnhimlen. Det var inte så lätt! Det mesta som syns i bilderna såg man inte med blotta ögat, och genom kameran såg man ingenting. Det är alltså riktigt svårt att fokusera i mörkret, och kamerans autofokus fungerar inte när det är så mörkt. Men samtidigt tror jag inte att det var mörkt nog, för hade inte månen varit uppe skulle kanske stjärnorna synts bättre.

Här är i alla fall lite av det jag fotade. Dom blev sjukt brusiga. Men man får låtsas att bruset är små stjärnor :) I den andra bilden ser man, om man kollar ordentligt, två sånna där "fallande stjärnor", vilket får mej att inse att det jag fotade förut förmodligen inte alls var meteoriter. Det är mest troligt satelliter.

Skulle vilja ha ett objektiv som passar bättre för stjärnfotografi. "Jaha, du får väl höra med NASA då", säger min man. Men jag tror det skulle räcka med ett ljuskänsligt vidvinkelobjektiv :)

Den här dagen kommer dock energin att gå åt till att försöka överleva magsmärtorna...efter att ha fått vila från dessa i flera dagar är de nu tillbaka med besked...

Så var det september

Det är läskigt vad tiden går fort. Nu känns det som att hösten officiellt är här. Det blir allt kallare och värmeelementet körs för fullt. Mina känslor inför hösten är alltid blandade. Varje år som jag upptäcker att sommaren lider mot sitt slut får jag lite lätt panik. Jag har alltid älskat sommaren men känner alltid att den varit för kort - särskilt nu på senare år. Det finns alltid saker som jag önskar att jag hade gjort men inte hann eller kunde.

När jag var yngre så älskade jag sommaren och friheten som kom med sommarlovet. Hösten, å andra sidan, förknippades ofta med förändringar av olika slag och det har jag aldrig gillat. I mina barn- och ungdomsår var jag inte särskilt förtjust i att gå i skola heller. Det var först när jag blev äldre som jag verkligen började uppskatta att studera, när jag kunde välja själv vad och hur jag ville läsa. Idag skulle jag göra vad som helst för att få gå tillbaka till mina studier som jag fick avbryta på grund av sjukdom.

Jag har också lärt mej att uppskatta hösten och allt vad den innebär. Alla färger, alla mogna bär, att tända ljus, att kunna gå ut utan att bli uppäten av mygg, höstpyssel.

I år har jag faktiskt kunnat plocka lite blåbär runt stugtomten vilket gör mej överlycklig! Jag har plockat lite åt gången. Och när det växer runt knuten så är det inga långa sträckor man behöver ta sej. Har alltid älskat att plocka och fylla frysen med bär och svamp av olika slag. Som barn var jag alltid med morfar i skogen och vi plockade både svamp och bär och jag har nog ärvt det här intresset av honom.

Jag har ännu fler anledningar att gilla hösten. Jag älskar Halloween! Tycker det är hur mysigt som helst. Nu firar jag inte det genom att gå ut och tigga godis eller genom att supa i nån ful kostym som många andra gör. Jag tänker mej Halloween som nånting som ska vara mysigt, med pumpalyktor, god mat och mystisk stämning. Kanske är det nån bra TV-serie som har nån Halloween special dessutom.