Jag har, under perioder, intalat mej själv att jag inte lider av så mycket hjärndimma. Jag minns när jag blev sjuk efter svininfluensan så studerade jag på hög fart, det jag läste var jättespännande och intressant. Men när jag, efter influensan, skulle ta upp böckerna igen så begrep jag helt plötsligt inte ett ord av det som stod! Och jag var förvirrad, desorienterad, kunde slänga soporna i skafferiet, visste ibland inte hur man gjorde de enklaste sakerna som att koka kaffe.
Jag har själv upplevt att den mentala tröttheten blivit bättre med tiden (till skillnad från alla fysiska symptom som blivit värre), kanske framför allt på grund av att jag inte längre läser fysik, kemi, biologi & matematik på heltid eller alls (!). Men jag har börjat förstå att den här hjärndimman inte alls är borta, kanske tar den sej andra uttryck. Och så är det värre under vissa perioder.
(För er som inte vet vad hjärndimma är så kan det beskrivas som en svårare form av mental trötthet - det sa dom i alla fall på smärtrehab. Begreppet hjärndimma brukar framför allt förknippas med ME-patienter, men jag har även hört uttrycket "fibrodimma" vid fibromyalgi som ska vara ungefär samma sak. Så kan man även se liknande symptom vid Aspergers syndrom, då hjärnan inte klarar av att hantera så mycket intryck åt gången, då man saknar förmågan att sortera och utesluta oväsentlig information. Typ. Så kombon av dessa tre diagnoser är ju som upplagd för hjärndimma de luxe.)
På ett sätt är jag kanske inte lika hårt drabbad nu som jag var förr, men det beror nog mest på att jag idag inte arbetar eller studerar, jag har lärt mej att jag måste vila mellan aktiviteter*, jag vet att jag behöver ha det tyst ofta, jag kan inte lyssna på musik och läsa samtidigt, jag kan inte ha TV:n på samtidigt som jag pratar i telefonen etc. *med aktiviteter menas även enkla saker som att fota en blomma, mata katterna etc.
Men hur ser min vardag ut egentligen vad gäller hjärndimman? Går det enkelt att utföra enkla sysslor som att t.ex. plocka av köksbordet efter en måltid? Nej, det gör det inte. Det kan ta mej en halvtimme eller mer att plocka av ett bord. Vad som egentligen händer, eller inte händer, har jag ingen aning om. Jag har svårt att koncentrera mej, om jag blir distraherad av minsta lilla sak (som att någon skickar ett sms eller om någon försöker prata med mej samtidigt) så kanske det inte blir gjort över huvud taget.
Härom dagen skulle jag torka av spisen. Några timmar senare ser jag att trasan ligger kvar mitt på spisen och endast halva spisen är torkad. Jag har självklart inget minne av att jag lämnat trasan där, men jag förstår att jag måste ha blivit distraherad av något - kanske t.o.m av mina egna tankar! Men jag minns inte vad. Om jag t.ex. ska gå till ett annat rum för att hämta något så kan jag behöva gå dit tre gånger för att hämta samma sak. För de första två gångerna kan jag ha glömt vad det var jag skulle hämta, när jag väl kommit fram. Och att vistas i miljöer med hög ljudnivå, eller kanske flera olika ljudkällor som t.ex. att flera människor pratar samtidigt, brukar ge symptom som svår huvudvärk, förvirring, oförmåga att hänga med i något samtal och efter ett tag förvärras alla andra ME-symptom, som influensasymptom med mera.
För några dagar sen hände något som skrämde mej. Kanske är det delvis därför jag skriver det här inlägget, för att påminna mej själv om hur det verkligen är. Just nu sköter jag ju om båda katterna, varav en ska ha medicin en gång om dagen. Jag hade lagt fram medicinen, förberett och gått och hämtat katten. Sedan när jag sitter ned och precis ska trycka ned medicinen, så känner jag att något känns fel. Hon (katten) kändes så mjuk och avslappnad, som om hon inte förstod vad som var på gång. Då ser jag att jag tagit fel katt! Det hade kunnat bli ganska illa om jag inte hade upptäckt mitt misstag i tid, för katten.
Så det enda som egentligen är annorlunda idag är att jag, i måttlig mängd, kan läsa, skriva, se på TV och lyssna på musik små stunder åt gången. Med det förutsätter ju att jag försöker ha en någorlunda utvilad hjärna genom att inte överanstränga mej innan, varken fysiskt eller mentalt. Fast det är väl det som är problemet med all typ av mental trötthet/hjärntrötthet, det går inte att vila bort och hjärnan är aldrig riktigt utvilad. Men genom överansträngning blir det 10 gånger värre och att återhämta sej efter det tar lång tid.
Stackars Twinkle, som nästan höll på att få Kittys medicin...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar