Födelsedag, norrsken & Instagram

I förrgår fyllde jag år, vi hade ett lugnt firande endast med familjen, vilket var jätteskönt för jag har som inte varit i toppform under veckan som varit. Senare på kvällen hade jag egentligen bara tänkt vila och göra en tidig kväll. Problemet var att när jag skulle gå och lägga mej råkade jag titta upp mot himlen och såg att det började bli norrsken! (Enligt norrskenssidan så skulle det ju inte vara nåt märkvärdigt norrsken den kvällen.) Så jag och maken klädde oss och gick ner mot vägen för att kolla lite. Och precis då blossar det upp, ett av de kraftigaste norrsken jag sett! Galet.

Svårt att fota var det oxå. Jag måste hinna anpassa inställningarna i kameran till norrskenets styrka. Och jag kände sedan när jag redigerade bilderna att det är relativt enkelt att få nåt som ser lite halvmesigt ut i verkligheten att se skitcoolt ut på bild. Men att få kameran att göra nånting som ser så mäktigt ut i verkligheten rättvisa, det är svårare. Men några bilder fick jag med mej som såg okej ut.

Nyligen så skaffade jag mej ett instagramkonto och passade på att lägga ut några av bilderna där. Och kort efter det så ser jag att en nyhetssite som heter The Local (med svenska nyheter på engelska) har lånat min instagrambild!

Seven stunning Northern Lights snaps from Sweden

Här kommer några bilder som togs den 2:a oktober...

Norrsken och ME funkar dåligt ihop

Kan börja med att skriva att igår var en tung dag, efter några nätter med svår sömnbrist. Spenderade mest hela dagen liggande. Det var även riktigt dåligt väder, regnade mest hela dan och enligt väderprognoserna skulle det vara mulet hela kvällen, så jag hade inga förhoppningar om att komma ut och se nåt norrsken. Men precis innan jag skulle lägga mej för kvällen så såg jag att det klarnat upp och då skyndade jag mej ut med kameran!

Var inte ute så länge, stativet tjorvade och jag har inte riktigt hunnit lära känna mitt nya objektiv. Men några bilder fick jag ändå!

Och idag mådde jag ännu sämre än igår. Det var väl inte helt oväntat men jag var nog inte beredd på att det skulle bli så illa som det varit idag, jag var ju bara ute i typ 20 minuter igår... Så jag har mest bara legat idag oxå, men lyckades redigera några bilder från igår.

Idag har det tokregnet ända sedan efter lunch, och ikväll ser det inte ut att klarna upp. Vilket känns rätt skönt faktiskt. Tack vare regnet kan jag vila ikväll, trots att jag vet att det finns chans för norrsken. Norrsken och ME är ingen bra kombo, känns det som just nu. Problemet är ju att jag kan liksom inte låta bli när jag har chansen att gå ut och fota! Det är nästan lite tvångsmässigt och definitivt beroendeframkallande ;) Och så vet jag ju att vi ska flytta hem till stan nästa vecka, och där är det inte så sätt att ta sej ut och fota.

#MillionsMissing

Idag har vi deltagit i manifestationen Millions Missing, genom att visa en bild på våra tomma skor på sociala medier. Såhär skriver RME - Riksföreningen för ME-patienter i sitt event "Ta av dej skorna och ta en bild":

……………………………………………………………………...
Idag deltar jag i #millionsmissing för att stödja alla ME/CFS-drabbade vars skor står tomma för att ägarna är för sjuka för att slita på dem.
Ge gärna en gåva till forskningen via patientföreningen RME:
Bankgiro: 136-7481
Swish: 123 056 33 95
#svmecfs
………………………………………………………………………

Manifestationen #MillionsMissing är tillägnad miljontals människor som saknas på sina arbeten, i sina skolor, i sina sociala liv och familjer på grund av sjukdomen ME/CFS som ger många funktionsnedsättande symptom. Samtidigt saknas miljontals kronor till forskning och utbildning. Och det saknas miljontals läkare som behövs för att diagnostisera och hjälpa patienter att hantera sin sjukdom.

Tiotusentals svenskar saknas i sina egna liv. En fjärdedel av alla drabbade är alltför sjuka för att lämna hemmet och många av dem kan aldrig lämna sina sängar. Människor med allvarlig ME/CFS har en livskvalitet som har jämförts med cancerdrabbade som går igenom kemoterapi eller AIDS-sjuka i slutskedet. Vi med ME/CFS lever vanligtvis med dessa förutsättningar i årtionden.

Vem som helst kan drabbas av ME/CFS oavsett ålder, kön, klass eller hudfärg. Sjukdomen kan komma plötsligt och förvärras utan förvarning. Inte ens de lindrigast sjuka av oss är friska nog för att kunna protestera mot bristen på finansiering, medicinsk utbildning och forskning.

Vi behöver din hjälp och hoppas att du vill delta den 27/9.

Tidig födelsedagspresent & dimma

Jag har fått en tidig 31-årspresent, nämligen ett vidvinkelobjektiv att fota norrsken med! Tyvärr har vi inte haft något norrsken på ett tag, eller så har vi det men det har varit för mulet för att man ska kunna se det. Det känns lite frustrerande, här sitter jag, i en stuga långt ifrån alla stadsljus med ett nytt vidvinkelobjektiv, och så kommer det inget. Eller så är det för mulet för att man ska kunna se nåt.

I brist på norrsken så fick Kitty vara modell när jag testade det nya objektivet.

Kvällen när det var fullmåne fotade jag dimmorna, i ljuset av fullmånen (med mitt gamla objektiv, för jag hade inte hunnit få mitt nya då).

De här dimmorna blev så småningom tjockare och kom närmare och närmare. Det som syns på bilderna här är utsikten från vår altan, och när dimmorna har kommit "hela vägen fram" så ser man inte att man har en älv framför sej. Man ser inte ens träden.

Glädjande nyhet!

Jag tänkte i det här inlägget skriva om en glädjande nyhet, nämligen en studie om ME som publicerats nyligen. Forskare har hittat avvikande markörer i blodplasman hos ME-sjuka:

"Tack vare ny teknologi inom metabolomik, studiet av ämnesomsättningens biokemiska avtryck på cellnivå, har forskare från University of California, San Diego (UCSD) identifierat en potentiell biomarkör för sjukdomen. En avvikande biokemisk signatur i blodplasman särskiljer ME/CFS-sjuka från friska personer med hög säkerhet. Resultaten tyder på att ME/CFS är ett hypometabolt sjukdomstillstånd med kraftigt nedsatt ämnesomsättningshastighet och energiproduktion. Tillståndet har likheter med en slags skyddande dvala, så kallad dauer, som vissa maskar och insekter försätts i för att överleva livshotande miljöpåverkan."

Källa: https://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/banbrytande-studie-ger-svar-om-svaar-sjukdom-1545867

Det här är mycket glädjande, för det ger hopp om att enklare kunna ställa en säker ME-diagnos i framtiden och kanske, kanske en vacker dag hitta en behandling som fungerar. Men det är långt kvar, studien måste upprepas, av andra forskare och i större skala.

En studie är redan på G, av Open Medicine Foundation med dr Ron Davis i spetsen. 

Här kan man donera pengar till forskningen: End ME/CFS Project

Och här är en länk till själva studien.

Höstens första norrsken! :)

(för min del alltså)

Igår kväll, innan jag skulle lägga mej, gick jag ut runt knuten för att se om det var nå action. Och det var det! Det var inte det kraftigaste norrskenet jag sett och de här var kanske inte de bästa norrskenbilderna jag tagit, men det var ändå norrsken!

Idag känner jag mej ganska "bakis", trots att jag inte var ute nån lång stund...men jag hoppas iaf på att det kommer mer snart :) 

Influensan jag inte fick!

Nu var det så längesedan jag loggade in på blogger att jag knappt kände igen mej här! Anledningen är att min man har haft en riktigt, riktigt tuff influensa och jag använde all min ork till att ta hand om honom och sköta allt i hemmet. I drygt två veckor låg han i feber och orkade knappt stiga upp ur sängen. Det var troligtvis en av de värsta influensorna jag sett, och jag har sett tuffa influensor. Nu är han dock på bättringsvägen och jag håller också på att återhämta mej (från en influensa som jag själv inte smittades av). Men så blir det, när man själv är sjuk är det tufft att ta hand om andra.

Men en sak är säker, jag är mycket nöjd över beslutet jag tog förra hösten, att ta influensavaccin! Jag tror nämligen att det var vaccinet som räddade mej från smittan. Jag har hört att influensaviruset som en del drabbats av nu är samma som gick i vintras, (det är ju dessutom inte säsong för influensa än). Det hade ju varit katastrof om vi båda blivit sådär sjuka.

Nu är vi i stugan och njuter av hösten. Och jag får sova på nätterna!! Helt fantastiskt. I stan är det mer eller mindre omöjligt, med alla ljud. Folk som skriker och kör moped på nätterna och mellan klockan 7 och 9 på morgonen så utförs alla möjliga högljudda aktiviteter ute på gården.

Dom håller ju på att bygga ett äldreboende på andra sidan vägen, och det är som att dom har som regel att allt sågande och alla högljudda maskiner endast får användas mellan klockan 7 och 9 på morgonen. Har man haft en dålig natt (vilket jag nästan alltid har) så kan de där timmarna på morgonen utgöra skillnaden mellan vad som blir en bra eller dålig dag. Och i förlängningen ett bättre eller ännu sämre mående generellt, om man får de där extra timmarna på sej att få sova eller ej.

Men nu är vi ju "i skogen" och jag längtar så efter att få smyga ut på kvällarna och fota norrsken! Just nu är det lugnt på norrskensfronten, enligt prognoserna och dessutom helt igenmulat på himlen. Men jag har bestämt mej att inte åka hem till stan igen förrän jag fått fånga ett ordentligt norrsken!

Här är ett från ifol...

En yogaövning som de flesta kan göra

Som jag nämnt innan så har jag haft några tyngre dagar. Kanske är det allt elände under juni månad som till slut tagit ut sin rätt. Eller så var jag lite väl optimistisk under juli månad, och kanske jag använde benen lite för mycket. Jag hoppas att det är ett tillfälligt skov.

I vilket fall som helst, i våras hade jag så smått börjat med lite yoga hemma. Men har man ME måste man vara väldigt, väldigt försiktig, för det är alldeles för lätt att man tränar sej sjukare istället för friskare. Och när man väl inser att det har hänt kan det vara för sent. Jag har gjort det misstaget förr, många gånger.

Jag vet inte hur många gånger jag läst eller hört uttrycket "alla kan träna yoga" eller "yoga för alla". Men jag har tränat nog mycket yoga i mina dagar för att veta att 99,9999% av alla yogapass som finns där ute är inte för alla. Inte ens dom som påstår sej vara det. Så är det bara.

Men det finns en yogaövning som jag tror att väldigt många kan göra. Den heter Savasana eller Död Mans Position. När jag googlade på "Savasana död mans position" kom den här sidan upp på svenska, där finns beskrivning på hur den utförs, fördelar med övningen etc.

Å här en bild som jag hittat på Pinterest, bilden kommer härifrån.

När Twinkle blev sjuk så slutade jag med yogan och la all energi på henne. Men nu har jag alltså börjat om med yogan, i form av att se till att göra denna övning varje dag! Mer än så vågar jag inte i dagsläget, men det får räcka för tillfället. Man skulle kunna tro att det bara är att ligga ner, men så enkelt är det inte. Det är stor skillnad på att slappna av medvetet och att bara ligga. Å jag kan träna varje dag utan att riskera att bli sämre! :)

Ödla på besök

Sockerbröllopsdag!

Idag har jag och maken firat sockerbröllop, dvs 6 år! Det har firats med mammas smultrontårta och sällskapsspel med familjen.

När vi rensade i förrådet så hittade jag ett Rappakaljaspel i en av kartongerna. Och eftersom att målet var att vi bara skulle ha kvar sådant vi använder, så var ju det enda sättet att få ha kvar det att använda det! Så jag tog det till stugan och nu har vi spelat det ikväll. Det var kul och jag tror jag satt och skrattade mer eller mindre oavbrutet hela sista halvtimmen! (Övertrött :)

Här är vi för 6 år sedan!

Sömnparalys & Det Okända

Idag har jag mått lite sämre än vad jag gjort på ett tag, utan att egentligen veta varför. Dessutom har jag varit ensam hemma, och när jag är ensam hemma händer det ibland att jag slår på Det Okända. Det var även vad jag gjorde idag.

Jag är egentligen lite sådär halv-skeptiskt. Jag gillar att försöka hitta alternativa förklaringar (eller mer sannolika) till vad som händer och det brukar inte jättesvårt. Sömnparalys är ett klassiskt exempel. Ofta beskriver den drabbade att den ligger och sover, vaknar, kan inte röra sej, upplever att det är något eller någon med dem inne i rummet... Kanske står det en gestalt och tittar på dem, kanske blir de till och med fasthållna i sängen! Eller så skakar hela sängen där de ligger. Väldigt vanligt.

Sömnparalys är ett neurologiskt fenomen som de flesta är med om någon gång i livet. Det verkar vara särskilt vanligt bland människor som har vissa sjukdomar, som t.ex. narkolepsi. Men att man har sömnparalyser betyder i sej inte att man har någon sjukdom. Det är mycket obehagligt, men ofarligt. Lite förenklat är det ungefär såhär det går till:

Sömnparalys är nåt som händer när delar av hjärnan vaknar, medan andra delar fortfarande "sover". Under REM-sömnen/drömsömnen så stänger hjärnan av kroppens viljestyrda muskler så att vi inte ska leva ut våra drömmar. Men ibland händer det att man vaknar innan denna funktion "slagits igång" igen. Då vaknar man och är fortfarande helt paralyserad, som man är under REM-sömn.

Under en sömnparalys upplever man ofta en typ av hallucination (hypnagoga eller hynopompa hallucinationer), som beror på att man fortfarande delvis befinner sej i drömsömn fastän man är vaken. Då är det mycket vanligt att man upplever att det står någon i rummet, man kanske ser eller hör saker som inte är där.

Jag har själv haft en hel del sömnparalyser under perioder i livet. Senaste gången det hände var några år sedan. Jag har även hypnagoga hallucinationer som inte sker i samband med någon sömnparalys. Det är en typ av hallucinationer som inträffar precis innan insomnandet. Jag kan exempelvis höra röster av folk som pratar helt random. Det här kan också inträffa i samband med uppvaknandet och då kallas det för hypnopompa hallucinationer.


Till många andra typiska "spökfenomen", som att man upplever obehag i ett visst rum eller känner sej iakttagen/otrygg, har jag även kunnat hitta möjliga förklaringar inom Feng Shui. Det i sej kanske låter väl så flummigt, men mer om det ska jag skriva en annan gång.

Kanske ska tillägga att jag också tror att det finns sådan som vi människor normalt sett inte ser eller förstår oss på, jag avfärdar inte allt. :)

Örtagården förr och nu

För ett antal år sedan anlade vi en örtagård på mina föräldrars stugtomt. Det var jätteroligt, men jag hade såklart inte räknat med att jag skulle bli sjuk. Och under de senaste åren har den liksom förfallit. Jag har inte kunnat göra något åt det, och det har känts så övermäktigt att jag hade ändå inte vetat vart jag skulle börja.

Därför kände jag att det var dags att "downsiza". Men att få 7 överflödiga pallkragar, fyllda med jord och döda/döende växter, att bara försvinna ut i tomma intet är inte en konst som jag behärskar. Lyckligtvis så hade jag en kompis på besök som erbjöd sej att hjälpa till med detta! Fantastiskt vilken fin kompis jag har! :)

Nu ska jag satsa på att odla i tre pallkragar framöver. Det tror jag att jag kan hantera, och maken eller nån annan stark kan få luckra jorden. Så småningom ska både jorden och själva pallkragarna bytas ut. En av dem kanske redan i höst.

Förr såg det ut såhär:

Och nu såhär:

I pallkragen längst bort sådde jag ringblomma i våras, i den närmaste ingenting, och i den tredje växer de få jordgubbsplantor som överlevt. I framtiden tänker jag satsa på enkla saker, typ sommarblommor vars frön man bara kastar ned i jorden (typ ringblommor och annat okomplicerat).

Till hösten skulle jag vilja sätta ned tulpanlökar också. Minns att vi hade tulpaner för några år sedan. De var så fina och kul att kunna plocka sina egna tulpanbuketter!

Den här blandningen är en möjlig kandidat:

Och det här är en annan:

Bilderna är lånade ifrån Bakker.


Nu till något annat.

Idag har vi varit med den här lilla damen till veterinären. Det har runnit väldigt mycket ur hennes ögon, så därför for vi och kollade upp det. Mest troligt är det helt enkelt så att hon är gammal och tårkanalerna har blivit lite trånga (alltså ingen hjärntumör den här gången!). Vi ska nu droppa hennes ögon med ZilkEye tre ggr/dag i några dagar och blir det inte bättre så ska vi ge henne en pencillinsalva. (ZilkEye brukar vi droppa med, men inte så mycket som 3 ggr/dag.)

En månad har gått

Nu har det gått en månad sedan Twinkle somnade in. När jag är i stugan går det bra, och det mesta känns rätt normalt och dessutom är ju Kitty här. Men när vi är hemma i stan är det svårare, tomt liksom. På kvällarna när jag går och lägger mej känns det som att det alltid är något jag glömt/missat att göra (jag brukade spendera en stor del av mina kvällar åt henne).

När man haft katter under väldigt lång tid så börjar man ju tillslut att se dom i periferin, även fast dom inte är där. Det brukade alltid hända när mamma skötte katterna, då såg jag dem fastän jag visste att de var hos henne. Jag hade väntat mej att det skulle hända nu också, men det har det inte gjort. Inte så mycket i alla fall och inte än. När jag däremot satt och rensade några lådor med gamla grejer, så kom jag på mej själv med att tänka "nu har hon nog gått ut på balkongen", varje gång jag tog en paus för att vila. Märkligt.

Idag har jag äntligen beställt utskrifter på bilderna som jag tänkt sätta upp som tavlor så länge. Äntligen blev det gjort!

Det blev även några bilder på Kitty, lite blommor och en bild från vårt bröllop! Det är så märkligt, hur kommer det sej att en som tagit så mycket bilder som jag gjort, inte lyckas få upp en enda bild på väggen på flera år? Nu hoppas jag, när bilderna väl kommer, att dom kommer upp också och inte blir liggande i nån låda i 7 månader eller så. Men upp borde dom komma, för jag har redan bestämt vilka ramar de ska sitta i.

Talgoxar och små möss

Nu verkar det som att falkarna flyttat för i år, och talgoxarnas ungar har precis börjat flyga! Talgoxarnas första flygtur hann jag dokumentera litegrann. 

Här är en förälder som matat ungarna. 

Å en unge har börjat titta ut när maten kommer!

Första flygturen gick till vår hängränna!

Och när falkarna är borta så har råttorna babyboom eller nåt. När mina föräldrar skulle kasta bort några brädor på gården så stötte de på ett bo med ungar! Det var egentligen inte råttor, de var nog skogsmöss, tror vi. Men så fort dom hade lyft på brädorna så tog ju musmamman ungarna och sprang iväg med dem, en efter en. Den här lilla hann jag fota innan den försvann.

Lite om mitt mående

Nu är vi tillbaka i stan igen, och här ska vi vara några dagar. Tänkte att jag skulle skriva lite om hur jag mått den senaste tiden, för det har jag inte gjort. När jag väl gått in här så har jag skrivit om annat. Och det har det nog funnits anledning till.

Den största anledningen är nog att mitt mående verkar ha stabiliserat sej en aning. Det har inte varit lika mycket adrenalin- och krasch-, berg- och dalbanor som förut. Inte så mycket drama, helt enkelt. Kanske är det helt enkelt så att jag börjat vänja mej - att leva i den här ME-kroppen har blivit vardag. Då har jag inte känt samma behov av att skriva om det, på senare tid.

Nu vet jag bättre vart mina gränser går och jag vilar när jag behöver, istället för att bara köra på för att sedan bli jättedålig.

Idag har jag börjat lite lätt med att rensa i en byrå som står i hallen. Det är lådor där som jag inte öppnat på väldigt länge. Rent tekniskt är det inte lådor, det är korgar, och sakerna inne i korgarna var såå dammiga! Tror jag fick några utslag medan jag höll på. Men det känns skönt att rensningen går vidare, trots att det går långsamt.

Å här var det upptaget... :)

Mer födelsedagsfirande & historien om hur smultronen flyttade in

Det är inte bara Kitty som fyllt år i veckan, utan även min man. Det firades med Thaimat, några paket och en fantastiskt god smultrontårta som mamma bakat! :) Det har känts som att smultronen varit tidiga i år, vi brukar vanligtvis inte ha tillräckligt för en tårta såhär i mitten av juli. Vi har i vilket fall som helst en slänt full med smultron plus en massa på själva tomten också. Men det har inte alltid varit så.

Alla dessa smultron, som håller på att ta över mina föräldrars stugtomt, härstammar från tre små, vilda plantor. Det fanns ett ställe i byn där de växte, i en backe. Varje gång jag promenerade förbi den backen så brukade jag snegla på de där smultronen och önska att vi också kunde ha smultron på gården. (Det här var alltså ca 8-9 år sedan, och jag kunde liksom gå ut och gå på den tiden, längre än några hundra meter.)

Här har jag kopierat berättelsen om hur smultronen flyttade hit, från min gamla blogg. Texten ser lite märklig ut, å klockan är för mycket för att jag ska orka fixa till den, hihi :)


Aldrig förr har det varit så enkelt att få tag på smultron! Just dessa smultron har en lite särskild historia, de härstammar från tre plantor av vilda smultron.

Det var sent en midsommarnatt för några år sedan, mina föräldrar var på väg hem till stugan efter ett midsommarfirande. Då de körde genom byn reflekterade de över det faktum att hela byn var så tyst och stilla, inte en enda människa syntes till! Det kändes lite som en spökby, trots att det var midsommarafton. Men när de kommit fram till utkanten av byn fick de syn på två mörka gestalter, klädda i mörka kläder med huvor. Den ena bar på en spade, den andra på en svart säck. Mina föräldrar tyckte förstås att det hela såg mycket suspekt ut. När de kommit en bit närmare såg de att dessa skumma figurer var inga andra än jag och min blivande make! I säcken låg de tre smultronplantorna som vi grävt upp ur ett dike efter vägen!

Jag har läst någonstans att rosor sägs växa som bäst om de är stulna. Hur det är med det vet jag inte, men det verkar som att detsamma gäller för smultron. Dessa små plantor har revat av sej, och förökat sej som ogräs - och de ger bra med bär. 

O

Å blommorna uppskattas av fjärilarna oxå :)

Kitty 14 år! :)

Idag är ingen vanlig dag, idag är Kittys födelsedag!! 

Grattis Kitty 14 år! :)