En sådan morgon...

...då allt som kan tänkas gå fel går fel, har jag haft idag.

Klockan 6 vaknar jag av kramper, tar mej upp, går på toa, fast benen knappt bär. Sedan tar jag mej tillbaka till sängen. Men nu har Kitty vaknat och ställer sej och gråter utanför sovrumsdörren. Jag släpar mej upp, öppnar dörren och tänker att hon kanske vill ha mat. Nej då, hon tycker bara jag är tråkig som inte stiger upp! Jag försöker somna om, och så fort jag nästan lyckas börjar klagosången om. När klockan blivit 10 inser jag att jag måste ta mej upp, för jag ska iväg och äta våfflor klockan 12.30.

Lyckas till slut ta mej upp på toa igen, men nu börjar huvudvärken komma på allvar. Och pulsen. Ser mej i spegeln och inser att jag måste tvätta håret - såhär kan man inte se ut! Lyckas få i mej några smörgåsrån, klä på mej och sedan är det dags för hårtvätt. Efter hårtvätten är det dags för föning - det smärtsammaste momentet av dem alla. (Man kanske tycker att jag borde strunta i ytliga saker som hur jag ser ut, men så långt har jag inte kommit i min personliga utveckling - jag föredrar nog trots allt att plåga mej själv och samtidigt få kommentarer om hur jag inte ser sjuk ut.)

Det är nu det börjar rackla...

När jag fönat mej en stund märker jag att mina kläder luktar illa - fast de är "rena, direkt från garderoben". Dom luktar så som det kan lukta om man låtit kläderna ligga för länge i tvättmaskinen innan man hängt upp dom. Ok, av med kläderna, och snabbt leta nya! I min ouppackade ryggsäck ska det finnas ett par rena tights...så jag kastar omkring väskans innehåll över hela golvet och håller på så i 5-10 minuter tills jag inser att jag redan tagit på mej tightsen! Det är ju kjolen som fattas...

Sen kommer jag på att jag måste ta mina mediciner och kosttillskott. Men vad är det jag äter egentligen?? Och vart är allt? Lyckligtvis hann jag hejda mej i sista sekunden innan jag svalde två tuggummin i tron att de var panodil.

Tillbaka till hårfönen, jag måste ju göra färdigt! Inser att klockan rusat iväg, det är 20 minuter kvar och jag känner mej stressad. Då kommer det ett sms: "Hej, skulle du kunna vara klar 10 minuter tidigare?" NEEEEEJ!!!!!!! Det kan jag nog inte, svarade jag, och det visade sej att det gick bra ändå. Klockan 12.20 är jag klar med håret och ska bara borsta tänderna. Men min elektriska tandborste har laddat ur och jag måste plåga mina händer och armar lite till för att borsta "manuellt".

12.30 är jag klar att åka, trots allt! Jag kom mej iväg, såg inte sjuk ut, jag hade trevligt i några timmar, det slutade lyckligt för alla - inklusive läkemedelsbolaget som kanske tjänade nån extra krona på min (delvis onödiga) migrän! ;)

Detta är ett exempel på hur man inte tillämpar pacing vid ME - do not try this at home!