Sympatiska läkare...

 ...ger mej ingenting!

För någon dag sedan läste jag en debattartikel, som bl.a. publicerats på allehanda.se. Det är ett öppet brev till landstingets ledande tjänstemän i Västernorrland, skrivet av Gertie Gladnikoff. Den börjar med att kortfattat beskriva sjukdomen ME/CFS, dess symptom, bristen på adekvat hjälp från sjukvården och vilka konsekvenser det får när en patient med ME får felaktig behandling, vilket händer allt för ofta. Toppolitiker i landstinget har givit tjänstemännen i uppgift att ordna en utbildning för sjukvården, så att kunskapen inom vården ska bli bättre. Men det verkar som att tjänstemännen istället väljer att göra detta till en kurs i bemötande. Hon skriver slutligen såhär:

"Hur tänker landstingets ledande tjänstemän? Menar de på fullt allvar att de ME/CFS-sjuka ska vara nöjda om de fortsättningsvis blir väl bemötta när de utsätts för felbehandlingar som leder till att de blir ännu sjukare, ibland till den grad att de måste leva resten av sina liv i sängen?"

 Fullständig artikel: När ska sjukvården sluta skada svårt sjuka?


Detta gällde alltså Västernorrlands landsting, men bristen på kunskap och behovet av utbildning är nog lika stort i de flesta landsting.

Innan jag fick rätt diagnos hade jag träffat 22 läkare. Ja, jag höll räkningen! Och jag hann höra mycket, och bli bemött på många olika sätt. Det här är min erfarenhet av de olika typerna jag stött på genom åren.

1. Den okunniga, men sympatiska! Inte jättevanligt bland läkare, men desto vanligare bland annan vårdpersonal. De förstår så jobbigt jag har det, tycker synd om mej, men kan inget göra. Visst kan det kännas bra att bli trodd och tagen på allvar emellanåt, att någon förstår att jag faktiskt är sjuk på riktigt. Fine. Men det var inte därför jag bokade tid. Sympatier kan jag få på FB.

2. Den okunniga och otrevliga! Detta är en klassiker! Och det är i regel läkare det handlar om. Dom kanske tror att jag hittar på, att jag överdriver eller att mitt enda syfte med att komma dit var att försvåra deras arbetsdag. De har uppenbarligen ingen kunskap om det jag beskriver, märker kanske att jag är mer påläst om just detta ämne än vad de är. Kanske bidrar det till någon typ av osäkerhet och det måste vara mej det är fel på, eftersom att detta inte ingick i deras utbildning. Och att erkänna att "jag hade fel" eller "jag vet inte" verkar vara lika med döden för dessa individer.

3. Den glada men okunniga. Det här är inte läkarens fel, det är utbildning som fattas! Dessa läkare är glada, trevliga, empatiska och potentiellt livsfarliga. De rekommenderar 30 minuters promenader i rask takt varje dag, kanske tillsammans med ett amfetaminliknande preparat och tre olika antidepressiva läkemedel samtidigt - till en ME-patient. Är det sådana som tjänstemännen i Västernorrlands landsting vill ha fler av??

4. Den ödmjuka. Den som förstår att det här är utanför deras expertis och vågar erkänna det. Ingen kan veta allt om allt. Det är ofta dessa läkare som villigt remitterar patienten vidare när det behövs. Och för att nå denna nivå krävs ändå en hel del kompetens och kunskap från läkaren. Gillas!

5. Den som kan och har ett gott bemötande. Sällsynt, men när man stöter på en sådan läkare så förändras livet! En läkare som är trygg i sin roll och sin kunskap och vet vad h*n har att göra med. H*n behöver aldrig snäsa åt sina patienter, det är helt enkelt onödigt.

6. Den kunnige och osympatiske. Typ dr House..? Jag har aldrig träffat någon sådan. Men om jag blev tvungen att välja mellan alternativ nr 2 och nr 6 så tar jag nr 6.

Jag är inte intresserad av bemötande i första hand. Jag vill bara ha adekvat diagnos, behandling och råd. Jag vill heller inte bli felbehandlad så att jag blir sjukare - oavsett hur trevliga läkarna är!

"What would you want, a doctor who holds your hand while you die, or a doctor who ignores you while you get better? I guess it would particularly suck to have a doctor who ignores you while you die."

Även om jag inte alltid tycker att dr House har de bästa metoderna, så har han en poäng.