Min astmakatt & jag

För några år sedan bodde vi i en lägenhet med svartmögel. Under den tiden utvecklade både jag och Twinkle, vår 11-åriga birma, astma. Så nu, under pollensäsongen sitter vi och hostar ikapp. Katten kan ju inte direkt inhalera Bricanyl eller Pulmicort, så vi har fått ge henne kortisontabletter när det varit som värst.

Det har ju spekulerats en hel del i huruvida jag tål katterna eller inte, men jag har aldrig fått någon astmaattack som kunnat kopplas till dom. Inte allergi heller. Så mycket. Jag brukar reagera på mögel, pollen och damm/kvalster. Och torr luft. Under de perioder när jag varit som sjukast har katterna bott hos min mamma, men jag har inte varit mindre allergisk då. Grejen är den att jag har haft katter omkring mej hela livet. Jag tänker att det kan ha gett ett visst skydd. Och jag har svårt att se ett liv framför mej utan katt. De två jag har nu har jag haft i mer än en tredjedel av mitt liv och dom är verkligen familjemedlemmar.

Balkongdrömmar, superkrafter & frustration

Jag drömmer om en färggrann balkong i år! Med lättskötta, men fina blommor och grönsaker!

Jag har redan fått dit en korg med penséer och narcissen (som visade sej vara astmaframkallande) fick också flytta ut. 

Och så har jag införskaffat en sån här solcellsslinga med risbollar från Rusta (bilden är lånad av Rustas hemsida).

Och nu till min nya superkraft. 

Alla som följt med i diverse TV-serier och filmserier som handlar om superhjältar vet att gränsen mellan vad som är en superkraft och ett handikapp kan vara hårfin. Min superkraft gör sej främst påmind på natten. 

Jag hör allt!

Fastän jag har öronproppar så hör jag vartenda fordon som rör sej ute på gatan, varenda fågel som kvittrar, varenda människa som rör sej i huset. Min ringsignal på väckarklockan är väldigt mjuk och lågmäld, men ändå hör jag den med öronproppar. Min man hör den knappt fastän han är vaken! Det är jag och Stålmannen. 

Men jag kommer definitivt inte från Krypton. Mer troligt en annan planet som är jätteliten och mer eller mindre saknar gravitationskraft.

Pratade med en från smärtrehab i telefonen idag. Jag vet inte om problemet är att jag inte är nog bra på att uttrycka mej eller om det är någon annanstans det brister. Men dom verkar tro att allt jag behöver göra för att må bättre är att dra ner ytterligare på min aktivitetsnivå. Det är så frustrerande!!! Vill dom att jag ska vila 26 timmer per dygn, eller?! Då det känns som att jag redan gör allt som står i min makt för att bli bättre, och ändå räcker det inte.

Ok, jag är inte sängliggande 24/7, men just nu ligger jag kanske 21-22/7. Men det finns, som jag ser det, inget utrymme för mej att dra ner ytterligare på min aktivitetsnivå. Jag går mer eller mindre på adrenalin för att klara av att sköta min hygien, vårt hushåll och se till att vi har mat på bordet. Och ja, jag vet att det är dåligt. Men jag kan inte lägga över allt ansvar på min man, för han är inte heller frisk.

Jag har inte lyxen att skita i städning och tvätt, eftersom att jag är astmatiker och allergisk mot damm (mest troligt kvalster). Jag har heller inte lyxen att skita i att planera och fixa mat, för utan näring står jag inte på benen alls. Det känns som ett moment 22.

Från primärvården, å andra sidan, har jag inte fått några hjälpmedel, sömnmediciner, värktabletter, allergimediciner eller något annat som skulle kunna hjälpa (förutom en antiviral medicin som jag fick utskrivet av en hudläkare som jag aldrig träffat). Än så länge i alla fall.

Problemet är det finns ingen som ansvarar för mitt "ärende" eller vad man nu säger. Ingen läkare som känner till hela min historik. Varenda gång är det någon ny som inte ens vet vad ME är eller vad det innebär. 

Hon jag pratade med på smärtrehab säger att jag borde ha en koordinator, men det är inte alla vårdcentraler som har sådana... I dagsläget ligger allt ansvar på mej och att jag är pigg nog att strida för min sak. Så känns det i alla fall.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag känner mej en aning frustrerad just nu.

Fototriss - struktur

Struktur är veckans tema, som i engelskans texture. Ytor som vi fysiskt kan känna vid beröring. 

Att stryka en katt har (enligt vad jag läst nånstans) en blodtryckssänkande effekt - på både människan och katten! Det har att göra med frisättning av oxytocin. Det är alltså en struktur som kan göra betydligt mer för oss än att bara fysiskt förnimmas!

Nu, när jag googlade på ämnet så hittade jag en artikel om just detta, som bland annat beskriver oxytocin som adrenalinets motsats!

Keligt husdjur gör underverk för patienter och ensamstående

 

Fjädrar, å andra sidan, kanske människor använder främst som dekoration medan det är en mycket rolig leksak för katten!

Och slutligen en bonusbild från fotoarkivet...

Utan trädets struktur hade det här blivit svårt för ekorren...

Utedag!

Igår gick jag och mannen på stan! Vi fick skjuts dit, gick på två affärer och sen lunch. Sen vandrade vi sakta hemåt, stannade till och drack kaffe och fikade efter halva vägen. Det blev en promenad på sammanlagt 1,2 kilometer (tur vi bor centralt!). Efteråt var det vila som gällde, men det var jätteroligt! Och vi hade tur med vädret också! Det var några riktigt mörka moln som hotade lite längre bort, men det var sol hela tiden vi var ute.

Med mej hem fick jag ett par vårhandskar, lecakulor (som jag ska använda till att plantera penséer på balkongen) och en narciss!

Ansiktet man anar i bakgrunden är min man som håller på att bygga om sin dator.

 

Även om narcissen är fin att ha inne, tror jag den ska få flytta ut på balkongen. Dels för att ute så blommar dom längre, men också för att narcisser luktar lik!

Det är mycket nu...

Nu händer det mycket saker. I veckan har jag träffat kurator, arbetsterapeut och sjukgymnast på smärtrehab. Och på vårdcentralen har dom sagt att jag ska få äta antiviral medicin i 6 månader - inte helt oväntat. Resten kanske jag skriver om nån annan gång.

Är ganska slut just nu - det är inte heller oväntat. Men det känns ändå som att det värsta är över, hoppas på att vara piggare snart.

Kitty är stundtals väldigt pigg. Just nu har jag bara Kitty, Twinkle bor hos sin "mormor", dels för att jag ska få lite avlastning då det är enklare att städa efter en katt än två. Men också så att jag ska kunna hålla bättre koll på hur hon (Kitty) kissar och så. Det har sett normalt ut hittills.

Hon har ett snöre som hon tycker om att leka med. Men det är inte så enkelt som att bara leka med ett snöre. Hon vill att det ska sitta en människa i andra änden och dra i snöret.Varje gång hon får långtråkigt sätter hon sej vid snöret och skriker!

Idag hos Arbetsterapeuten pratade vi om hur jag skulle kunna göra vardagen enklare genom att utföra samma sysslor som jag gör nu, men till ett lägre pris energimässigt. (Det är väl typ en arbetsterapeuts arbetsbeskrivning! :) En utmaning har ju varit hur man motionerar en katt utan att motionera själv? Jag har ett knep. Jag fäster Kittys snöre i mina kläder när jag ska gå upp och exempelvis plocka undan, sortera tvätt eller disk. Då får hon springa efter mej!

Sympatiska läkare...

 ...ger mej ingenting!

För någon dag sedan läste jag en debattartikel, som bl.a. publicerats på allehanda.se. Det är ett öppet brev till landstingets ledande tjänstemän i Västernorrland, skrivet av Gertie Gladnikoff. Den börjar med att kortfattat beskriva sjukdomen ME/CFS, dess symptom, bristen på adekvat hjälp från sjukvården och vilka konsekvenser det får när en patient med ME får felaktig behandling, vilket händer allt för ofta. Toppolitiker i landstinget har givit tjänstemännen i uppgift att ordna en utbildning för sjukvården, så att kunskapen inom vården ska bli bättre. Men det verkar som att tjänstemännen istället väljer att göra detta till en kurs i bemötande. Hon skriver slutligen såhär:

"Hur tänker landstingets ledande tjänstemän? Menar de på fullt allvar att de ME/CFS-sjuka ska vara nöjda om de fortsättningsvis blir väl bemötta när de utsätts för felbehandlingar som leder till att de blir ännu sjukare, ibland till den grad att de måste leva resten av sina liv i sängen?"

 Fullständig artikel: När ska sjukvården sluta skada svårt sjuka?


Detta gällde alltså Västernorrlands landsting, men bristen på kunskap och behovet av utbildning är nog lika stort i de flesta landsting.

Innan jag fick rätt diagnos hade jag träffat 22 läkare. Ja, jag höll räkningen! Och jag hann höra mycket, och bli bemött på många olika sätt. Det här är min erfarenhet av de olika typerna jag stött på genom åren.

1. Den okunniga, men sympatiska! Inte jättevanligt bland läkare, men desto vanligare bland annan vårdpersonal. De förstår så jobbigt jag har det, tycker synd om mej, men kan inget göra. Visst kan det kännas bra att bli trodd och tagen på allvar emellanåt, att någon förstår att jag faktiskt är sjuk på riktigt. Fine. Men det var inte därför jag bokade tid. Sympatier kan jag få på FB.

2. Den okunniga och otrevliga! Detta är en klassiker! Och det är i regel läkare det handlar om. Dom kanske tror att jag hittar på, att jag överdriver eller att mitt enda syfte med att komma dit var att försvåra deras arbetsdag. De har uppenbarligen ingen kunskap om det jag beskriver, märker kanske att jag är mer påläst om just detta ämne än vad de är. Kanske bidrar det till någon typ av osäkerhet och det måste vara mej det är fel på, eftersom att detta inte ingick i deras utbildning. Och att erkänna att "jag hade fel" eller "jag vet inte" verkar vara lika med döden för dessa individer.

3. Den glada men okunniga. Det här är inte läkarens fel, det är utbildning som fattas! Dessa läkare är glada, trevliga, empatiska och potentiellt livsfarliga. De rekommenderar 30 minuters promenader i rask takt varje dag, kanske tillsammans med ett amfetaminliknande preparat och tre olika antidepressiva läkemedel samtidigt - till en ME-patient. Är det sådana som tjänstemännen i Västernorrlands landsting vill ha fler av??

4. Den ödmjuka. Den som förstår att det här är utanför deras expertis och vågar erkänna det. Ingen kan veta allt om allt. Det är ofta dessa läkare som villigt remitterar patienten vidare när det behövs. Och för att nå denna nivå krävs ändå en hel del kompetens och kunskap från läkaren. Gillas!

5. Den som kan och har ett gott bemötande. Sällsynt, men när man stöter på en sådan läkare så förändras livet! En läkare som är trygg i sin roll och sin kunskap och vet vad h*n har att göra med. H*n behöver aldrig snäsa åt sina patienter, det är helt enkelt onödigt.

6. Den kunnige och osympatiske. Typ dr House..? Jag har aldrig träffat någon sådan. Men om jag blev tvungen att välja mellan alternativ nr 2 och nr 6 så tar jag nr 6.

Jag är inte intresserad av bemötande i första hand. Jag vill bara ha adekvat diagnos, behandling och råd. Jag vill heller inte bli felbehandlad så att jag blir sjukare - oavsett hur trevliga läkarna är!

"What would you want, a doctor who holds your hand while you die, or a doctor who ignores you while you get better? I guess it would particularly suck to have a doctor who ignores you while you die."

Även om jag inte alltid tycker att dr House har de bästa metoderna, så har han en poäng. 

Krasch...

Det här är ett väldigt gnälligt inlägg - reading at your own risk ;)

Det började i onsdags, då jag kände att huden brändes på ena benet. Och jag såg att huden var en aning röd. Min fasa var naturligtvis bältros, jag har haft det förut och vet hur det känns. Herpes simplex kan också sätt sej lite varstans, fast det är nog rätt ovanligt att man får det på benen. Jag ringde i alla fall vårdcentralen och fick en tid på torsdagen.

I vårt hushåll finns alltid en ask antivirala läkemedel i skafferiet, ungefär som alvedon i andra hushåll. När ett herpesvirus bryter ut är det a och o att behandla i rätt tid, om man är som jag och får feber och kraftigt försämrat allmäntillstånd för minsta lilla blåsa. Jag påbörjade en kur med detsamma, utan att veta exakt vilket virus jag medicinerade mot. Sköterskan jag pratade med sa att jag kunde göra "som jag ville".

Senare började det brännas mer och mer. På kvällen hade jag svårt att sova. Vilket ledde till svår nack- och huvudvärk. Vilket ledde till att jag gick upp för att ta mer värktabletter. Vilket ledde till att magen kraschade totalt. På morgonen, när jag dessutom skulle till vårdcentralen, grät jag av smärta. Det brukar jag inte göra.

Det kändes som att jag fått en hård spark i magen av en kraftig snubbe med stålhättor. Och värken i huvud, armar, ben, ögon etc var på max. Jag hade fått ca en timmes sömn på hela natten. Senare under dagen kändes det som att jag hade brännskador efter halva benet. I övrigt mådde jag som om jag höll på att återhämta mej från alkoholförgiftning, eller nåt sånt.

På vårdcentralen kunde de, som sköterskan förutspått, inte veta mer än vad jag gjorde. Inga blåsor som spred sej och rodnaden hade börjat gå ned. Med andra ord gjorde jag förmodligen rätt i att ta medicinen så snabbt.

Efter vårdcentralen följde jag mamma hem (som hade skjutsat mej). Där fick jag ligga i soffan, bli serverad mat och må gott (förutom att jag mådde ganska dåligt...) Och när jag senare på kvällen fick skjuts hem var jag så nöjd och glad att jag klarade av att ge Kitty hennes medicin och borsta mina egna tänder! För benen var väldigt svaga, och det var extremt jobbigt att bara sitta upp i kortare stunder. Jag antar att det är ungefär så det känns om man har svårare ME.

Idag har det varit betydligt bättre. Jag låg förvisso i sängen till klockan 4 på eftermiddagen och har varit ganska matt. Huden bränner inte så mycket längre. Valaciklovir is the shit! Fick ett tips i en ME-grupp på FB om L-lysin också, och när jag googlar på det så verkar det vara många som blir hjälpta av det. Det rekommenderas främst vid Herpes simplex, men man tror även att det, tillsammans med C-vitamin, kan hjälpa vid bältros. Och eventuellt andra virus. Fick också veta att den här typen av infektioner är vanligt hos en subgrupp av ME. Jag lär mej nya saker om denna sjukdom varje dag. Typ.

Jag har inte varit ensam i sängen! Den här bilden tog jag med mobiltelefonen. Texten i bakgrunden är ju fantastisk och oplanerad! :)

Adrenalin!

För ungefär ett år sedan var det en överläkare och en sjukgymnast som försökte förklara detta för mej. Men budskapet gick inte riktigt fram. Häromdagen läste jag en svensk översättning på FB av denna artikel, som handlar om Adrenalinpåslag vid ME. Eftersom att jag också har AS kan det vara betydligt enklare att förstå en 9 A4-sidor lång artikel än att förstå en människa som pratar.

Jag förstår nu att under de perioder som jag "mår bättre" och klarar av att göra mer så beror inte det på att jag blivit friskare, det beror på adrenalinpåslag. Något som är väldigt vanligt hos personer med ME. Och det förklarar också varför jag, sen mitt insjuknande, sakta men säkert bara blivit sämre. Det kan också förklara varför jag i perioder vaknar varannan timme under natten. Mina sömnstörningar beror kanske i första hand inte på att grannen går på toaletten ibland, eller att vaktmästaren kör maskiner tidigt på morgonen. Det är typiskt för adrenalinpåslag.

Ni som följt min blogg den senaste veckan kanske minns fredagens äventyr. Inte helt oväntat kom "baksmällan" i söndags. Baksmälla är nog ett ganska bra ord, på sätt och vis är det ju som att jag med jämna mellanrum måste tända av, och det är då jag får mina "skov".

Jag har liksom två lägen, antingen springer jag omkring som en yr höna i lägenheten, utan att veta vad jag egentligen håller på med. Min man har sagt att jag "far omkring som en fluga"! Eller så ligger jag och mår crap. När jag ska lägga mej på kvällen kan det gå till på två sätt. Antingen så är jag så slut och färdig att min man måste hjälpa mej i säng. Eller så fixar jag allt själv och sedan ligger jag och sjunger, berättar historier eller skrattar i sängen och det tar många timmar innan jag lyckas somna.

Faktum är att jag har ingen aning om vart mina gränser egentligen går. Jag känner inte när min egentliga energi är slut och när jag går över till adrenalinet. Min förmåga att känna in min kropps signaler är inte den bästa. Jag gissar att min AS inte är till nån hjälp där heller (även om den faktiskt är till stor nytta i andra lägen).

Men med denna nya insikt har jag ju något att jobba med. Artikeln innehöll en lista med punkter på saker man skulle vara uppmärksam på - sånt gillas! Jag önskar ibland att jag hade en manual för hur jag ska bete mej i livet, vad som är bra respektive dåligt. Nu har jag fått en liten del av den manualen!

Nu ska kvällen avrundas med några avsnitt av Fringe, som jag sett 763761 gånger tidigare. Men jag tycker det är en av de bästa serier som någonsin gjorts! Och om jag somnar så vet jag ändå vad som händer! :)

I heart macro 98

Fototriss - blå

Nyanser av blått...

 Och lite rött...

Och så en bonusbild...med blå ögon!

 

En sådan morgon...

...då allt som kan tänkas gå fel går fel, har jag haft idag.

Klockan 6 vaknar jag av kramper, tar mej upp, går på toa, fast benen knappt bär. Sedan tar jag mej tillbaka till sängen. Men nu har Kitty vaknat och ställer sej och gråter utanför sovrumsdörren. Jag släpar mej upp, öppnar dörren och tänker att hon kanske vill ha mat. Nej då, hon tycker bara jag är tråkig som inte stiger upp! Jag försöker somna om, och så fort jag nästan lyckas börjar klagosången om. När klockan blivit 10 inser jag att jag måste ta mej upp, för jag ska iväg och äta våfflor klockan 12.30.

Lyckas till slut ta mej upp på toa igen, men nu börjar huvudvärken komma på allvar. Och pulsen. Ser mej i spegeln och inser att jag måste tvätta håret - såhär kan man inte se ut! Lyckas få i mej några smörgåsrån, klä på mej och sedan är det dags för hårtvätt. Efter hårtvätten är det dags för föning - det smärtsammaste momentet av dem alla. (Man kanske tycker att jag borde strunta i ytliga saker som hur jag ser ut, men så långt har jag inte kommit i min personliga utveckling - jag föredrar nog trots allt att plåga mej själv och samtidigt få kommentarer om hur jag inte ser sjuk ut.)

Det är nu det börjar rackla...

När jag fönat mej en stund märker jag att mina kläder luktar illa - fast de är "rena, direkt från garderoben". Dom luktar så som det kan lukta om man låtit kläderna ligga för länge i tvättmaskinen innan man hängt upp dom. Ok, av med kläderna, och snabbt leta nya! I min ouppackade ryggsäck ska det finnas ett par rena tights...så jag kastar omkring väskans innehåll över hela golvet och håller på så i 5-10 minuter tills jag inser att jag redan tagit på mej tightsen! Det är ju kjolen som fattas...

Sen kommer jag på att jag måste ta mina mediciner och kosttillskott. Men vad är det jag äter egentligen?? Och vart är allt? Lyckligtvis hann jag hejda mej i sista sekunden innan jag svalde två tuggummin i tron att de var panodil.

Tillbaka till hårfönen, jag måste ju göra färdigt! Inser att klockan rusat iväg, det är 20 minuter kvar och jag känner mej stressad. Då kommer det ett sms: "Hej, skulle du kunna vara klar 10 minuter tidigare?" NEEEEEJ!!!!!!! Det kan jag nog inte, svarade jag, och det visade sej att det gick bra ändå. Klockan 12.20 är jag klar med håret och ska bara borsta tänderna. Men min elektriska tandborste har laddat ur och jag måste plåga mina händer och armar lite till för att borsta "manuellt".

12.30 är jag klar att åka, trots allt! Jag kom mej iväg, såg inte sjuk ut, jag hade trevligt i några timmar, det slutade lyckligt för alla - inklusive läkemedelsbolaget som kanske tjänade nån extra krona på min (delvis onödiga) migrän! ;)

Detta är ett exempel på hur man inte tillämpar pacing vid ME - do not try this at home!

Mer om Kitty

Ok, nu har Kitty kissat normalt minst en gång sedan inatt. Jag tror att vi klarade oss den här gången. Jag pratade med två djurkliniker  i går, ingen av dem hade några tider tillgängliga. Men den senare sa att jag skulle ta bort Kittys torrfoder och bara ge henne blötfoder utblandat med vatten så att hon skulle få i sej extra mycket vätska. Hon sa också att om hon inte hade kissat normalt idag så skulle vi ta en akuttid och om hon skulle få urinstopp (dvs försöka kissa utan att det kommer något) så skulle vi åka direkt till djursjukhuset. Nu har lyckligtvis inget av detta hänt.

Normalt sett ger jag henne Royal Canin's Ageing 12+ (torrfoder) och Royal Canin's veterinärdiet Recovery (som är ett blötfoder).

Kitty är en birma på snart 13 år. Redan som kattunge strulade magen. Hon blev lätt förstoppad, och efter upprepade veterinärbesök visste man ändå inte riktigt vad som var fel, det enda man konstaterade var att hon hade trög tarm. Sedan fick hon ett bättre foder och allt fungerade fram tills för ett par år sedan. Jag minns att det var påsk då också, när hon blev rejält förstoppad och vi fick åka in med henne. Samma sak där, de hittade inget fel förutom att tarmen rörde sej långsamt, men det var inget stopp.

Efter det har hon fått laktulos för att få regelbunden avföring och det fungerar bra. Men om jag inte ger henne laktulos, eller om jag ger henne mindre, så blir hon hård i magen och till slut förstoppad. Den stackars katten har också fått FORL på senare år, så vi tvättar hennes tänder med Hexarinse varannan dag. Men i övrigt har hon sett ut att må bra, hon är pigg, äter bra, leker och har mycket finare päls nu än innan hon blev trög i magen på äldre dagar.

Orolig...

Jag har märkt att en av katterna, Kitty, inte kissar ordentligt. I går morse när jag tömde kattlådan reagerade jag på att det var ovanligt lite kiss i den. På eftermiddagen igår hittade jag en liten kissklump, ca 3-4 cm i diameter. Och på kvällen såg jag henne sätta sej och kissa ännu en minikiss. I morse hade vi en mellanstor kissklump (troligtvis från den andra katten) och en liten.

Ja, det kanske låter absurt att jag sitter här och bloggar om hur mycket mina katter kissar, men det kan vara riktigt allvarligt när kisseriet inte fungerar - precis som hos människan, fast människor ofta är lättare att undersöka och behandla.

Ibland har man ju hört att katter drar sej för att gå på lådan om dom tycker att den är för skitig, men i så fall borde det vara få, men stora kissklumpar i lådan, istället för flera små. Men för att vara på den säkra sidan har dom fått en ren låda med fräsch sand.

I övrigt så märker jag ingen större skillnad på Kitty (inte på Twinkle heller). Hon äter, dricker, bajsar, leker. Jag har försökt klämma henne på magen för att försöka känna om urinblåsan är svullen eller om hon verkar ha ont. Jag lyckades inte känna nåt, men jag är ju ingen veterinär. Hon lade öronen lite lätt bakåt och viftade lite lätt med svansen när jag klämde på henne...undrar vilken katt som inte skulle göra det?

Jag är  i alla fall rädd för nån typ av FUS/FLUTD. Och nu väntar jag på samtal från veterinären... 

Och här stormar det! Det lät nyss som att taket skulle flyga av...

Jag fångade den...

...på bild! Med en billig telezoom genom vardagsrumsfönstret fångade jag ekorren som bor i holken ute på gården...bildkvalitén är väl sådär.

Förövrigt har jag pysslat med fågelskådning genom köksfönstret. Talgoxar, blåmesar, hackspettar och skator har jag sett.

Och nu sitter jag och mannen och ser på TV. Snart ska jag se Det Okända, hade jag tänkt. Det är så skumt, jag är egentligen väldigt skeptisk. Jag anser att det mesta har mer rationella förklaringar. Samtidigt kan jag inte avfärda något så länge jag inte kan bevisa att det inte existerar. Så det finns alltid en möjlighet och den enklaste förklaringen är inte alltid den rätta - inom vilket område som helst. (Det fick jag erfara när jag blev sjuk och var övertygad om att jag led av utmattningssyndrom - eftersom att det var den enklaste förklaringen!)

Men....tillbaka till det okända. Jag såg ett par program i somras, en augustikväll. Sedan skämtade jag om det faktum att jag aldrig fångar orber i min kamera! Vi satt och eldade i kaminen på kvällen och jag knäppte några kort på elden. När jag såg bilderna blev jag rädd....

Ser ni vad jag ser?

Fototriss - Påsk

Här gömmer vi påskägg!

Glad Påsk!

Nu är påsken här! Och vi firar på stugan.

Firar gör även hackspetten som jag fotade genom fönstret...

Och här har vi en blåmes - tror jag.

Och medan fåglarna kalasade på talgbollar så fick människorna påsktårta :)

Från årets påskris!

Igår, Skärtorsdag, gick vi i kyrkan på Skärtorsdagsmässa. Just Skärtorsdagsmässorna har jag alltid tycket om att gå på. I slutet av mässan kläs altaret av, man släcker lamporna i kyrkas och sedan får besökarna gå därifrån i tystnad. Dels är det väldigt stämningsfullt, men jag tror det är tystnaden som tilltalar mej särskilt. Att slippa det sociala spelet efteråt som att svara på främmande människors frågor om vad jag heter och vad jag jobbar med! :)

Och slutligen vill jag önska alla en Glad Påsk!

Det är så tråkigt att säga nej...

Igår var jag bjuden på kalas. Tyvärr så kändes det redan efter duschen som att jag hade bestigit ett berg och pulsen rusade. Efter ett tag blev jag tvungen att inse att jag inte skulle orka. Det är bara så himla tråkigt att behöva säga nej till saker man vill göra, och människor man vill träffa. Det är trist.

Nåja, idag var en ny dag med nya utmaningar. Idag hade jag tid för klippning och hårtoning, och det gick bra! Vi har också handlat inför påsken och lagat mat - det gick också bra.

Nu har jag köpt mer påskliljor, hoppas dom blommar och är fina till helgen!

 Å här har vi kissar i sängen!

Förövrigt så har vi första april idag. När jag vaknade i morse så hade det snöat hela natten (och hela dan innan också, tror jag) och ute såg det ut som en riktig Disney julafton eller nåt. Under dagen har det ju naturligtvis droppat och slaskat, men vi har fortfarande grymt mycket snö där jag är. Mormor har sagt att om vädret får fortsätta så här så kommer det att bli en fin sommar! Vi hoppas på det!

Dagens påskkort från Graphics Fairy :)