Att vara "lat" kräver disciplin!

Jag läste en debattartikel idag som en vän på fb länkat till. Den är skriven av en psykolog, Agneta Sandström, som bland annat visat på magnetröntgen att människor som blivit utbrända fått mätbara skador på hjärnan. Rubriken är "Vi latar oss för lite". Hon skriver bland annat såhär:

För 20 år sedan tittade vi på TV om aftonen, idag tittar vi på TV samtidigt som vi läser nyheter eller spelar Wordfeud på telefonen. Ett telefonsamtal med gamla mamma rivs av samtidigt som vi kollar in facebook på läsplattan.

Våra hjärnor klarar inte detta liv. Vi sover för lite, latar oss för lite och struntar i att det går åt pipsvängen för att vi är konkurrensutsatta av grannen som verkar klara det här bättre.

Läs artikeln i sin helhet här.

Jag håller med helt och hållet. Men ordvalet "lat" fick mej att tänka. 

Nu har jag ju varit två svängar på smärt/neurorehab. Och vad jag fått lära mej där är bland annat:
* Jag vilar för lite.
* Jag har mer smärta än jag är medveten om.
* Jag satsar ofta min energi på fel saker.
* Jag borde sluta dammsuga och sätta mej på balkongen/innergården och sola istället. (jag har faktiskt slutat dammsuga nu, för det går inte längre)
* När jag utför sysslor jag faktiskt klarar av bör jag lära mej att ta raster!

Förra sommaren fick jag göra ett mindfulness-program online, och jag hade regelbundna telefontider med en psykolog. Målsättningen med mindfulness-programmet var "ökad livskvalité". Men det var plågsamt, smärtsamt och jag hatade att göra övningarna. Jag trodde liksom att smärtan och obehaget skulle minska, inte öka. Jag har förstått nu vad som egentligen hände, jag blev ju medveten om hur det egentligen kändes i kroppen och adrenalinet som annars pumpade 24/7 minskade.

Just nu tränar jag på att vila och praktisera pacing. Det är svårare än man tror. Att vila är inte samma sak som att slötitta på TV eller surfa på nätet (eller både ock samtidigt!). Att verkligen vila, utan bakgrundssorl från nån TV, att ligga ner och blunda mitt på dagen, kräver disciplin. Att göra uppehåll mitt i en aktivitet innan smärta, värk, mjölksyra, hjärtklappning mm förvärras kräver också disciplin. Väldigt mycket disciplin. Ibland misslyckas jag - kanske just för att jag är lat! Jag väljer det enkla före det svåra.

Alla som handarbetar kanske kan relatera till detta: Tänk dej att du kunde virka/sticka fem maskor, sen behöver du vila händerna i någon minut för att inte få galet mycket värk i händer, handleder, axlar med mera. Fem maskor, vila, fem maskor, vila och så vidare. Skulle det inte kännas enklare att bara köra på, tills det inte längre går? 

Så kan det se ut om man har en kronisk sjukdom, men jag tror att samma princip gäller för "friska" människor. Att lägga ner surfplattan medan man pratar i telefonen kräver nog också disciplin.