Att vara "lat" kräver disciplin!

Jag läste en debattartikel idag som en vän på fb länkat till. Den är skriven av en psykolog, Agneta Sandström, som bland annat visat på magnetröntgen att människor som blivit utbrända fått mätbara skador på hjärnan. Rubriken är "Vi latar oss för lite". Hon skriver bland annat såhär:

För 20 år sedan tittade vi på TV om aftonen, idag tittar vi på TV samtidigt som vi läser nyheter eller spelar Wordfeud på telefonen. Ett telefonsamtal med gamla mamma rivs av samtidigt som vi kollar in facebook på läsplattan.

Våra hjärnor klarar inte detta liv. Vi sover för lite, latar oss för lite och struntar i att det går åt pipsvängen för att vi är konkurrensutsatta av grannen som verkar klara det här bättre.

Läs artikeln i sin helhet här.

Jag håller med helt och hållet. Men ordvalet "lat" fick mej att tänka. 

Nu har jag ju varit två svängar på smärt/neurorehab. Och vad jag fått lära mej där är bland annat:
* Jag vilar för lite.
* Jag har mer smärta än jag är medveten om.
* Jag satsar ofta min energi på fel saker.
* Jag borde sluta dammsuga och sätta mej på balkongen/innergården och sola istället. (jag har faktiskt slutat dammsuga nu, för det går inte längre)
* När jag utför sysslor jag faktiskt klarar av bör jag lära mej att ta raster!

Förra sommaren fick jag göra ett mindfulness-program online, och jag hade regelbundna telefontider med en psykolog. Målsättningen med mindfulness-programmet var "ökad livskvalité". Men det var plågsamt, smärtsamt och jag hatade att göra övningarna. Jag trodde liksom att smärtan och obehaget skulle minska, inte öka. Jag har förstått nu vad som egentligen hände, jag blev ju medveten om hur det egentligen kändes i kroppen och adrenalinet som annars pumpade 24/7 minskade.

Just nu tränar jag på att vila och praktisera pacing. Det är svårare än man tror. Att vila är inte samma sak som att slötitta på TV eller surfa på nätet (eller både ock samtidigt!). Att verkligen vila, utan bakgrundssorl från nån TV, att ligga ner och blunda mitt på dagen, kräver disciplin. Att göra uppehåll mitt i en aktivitet innan smärta, värk, mjölksyra, hjärtklappning mm förvärras kräver också disciplin. Väldigt mycket disciplin. Ibland misslyckas jag - kanske just för att jag är lat! Jag väljer det enkla före det svåra.

Alla som handarbetar kanske kan relatera till detta: Tänk dej att du kunde virka/sticka fem maskor, sen behöver du vila händerna i någon minut för att inte få galet mycket värk i händer, handleder, axlar med mera. Fem maskor, vila, fem maskor, vila och så vidare. Skulle det inte kännas enklare att bara köra på, tills det inte längre går? 

Så kan det se ut om man har en kronisk sjukdom, men jag tror att samma princip gäller för "friska" människor. Att lägga ner surfplattan medan man pratar i telefonen kräver nog också disciplin.

MS och ME

Idag är det internationella MS-dagen, då man bär orangea kläder för att uppmärksamma MS! Jag har ju ofta sagt att ME och MS har mycket gemensamt, framför allt symptombilden. Jag minns att jag läst om en studie av Lipkin/Hornig m fl, som jämför cytokiner i ryggmärgsvätskan hos ME- och MS-patienter (samt en frisk kontrollgrupp). Som jag minns det gav ME- och MS-patienternas prover liknande värden. Nu hittar jag inte vart jag läst om det, bara att man måste betala för att kunna läsa studien i sin helhet där den publicerades.

Här är en artikel om en annan studie som tittat på likheter och skillnader mellan ME och MS, med en kontrollgrupp friska människor.  ME-patienter, MS-patienter och en grupp friska fick utföra ett träningspass, man tog blodprover innan, en halvtimme efter, 8, 24 och 48 timmar efter. I blodproverna tittade man på särskilda genuttryck. Och så fick deltagarna beskriva eller skatta (vet ej vilket) sina symptom.

Vad man kom fram till var att både MS och ME är extremt tröttsamma sjukdomar - uppenbarligen. Både MS- och ME-patienter lider av fatigue och PEM (Post-Exertional Malaise = ansträngningsutlöst symptomförvärring, typ). För att göra en lång historia kort så har MS mer fatigue, medan ME har mer PEM.

(Därför blir det extra knäppt att kalla ME för "chronic fatigue syndrome")

Om det inte vore för denna fatigue skulle jag skriva mer ;) Men nu orkar jag inte, jag ids inte ens kolla om jag stavat PEM rätt, så det blir som det blir :)

PS. under skrivandets stund har jag fått mer info om cytokinerna, men jag tar det en annan dag. DS.

Gräsänka

Jag har aldrig förstått varför det heter så. Men eftersom att min man är borta den här veckan så blir jag gräsänka nu. Jag har också varit väldigt aktiv i helgen, så därför behöver jag hålla mej lugnt nu ett tag och vila.

Innan han for så hjälpte han mej att plantera en ros på balkongen! Den doftar fantastiskt! Jag hoppas verkligen att den klarar sej, jag är lite rädd att vi kan ha skadat den vid planteringen. Dessutom behöver jag fylla på med mer jord, för vi hade nog lite för lite.

Nu har jag också fått mörkläggningsgardiner i sovrummet! Mamma var här igår och satte upp dem <3 Så nu kan jag ligga här och låtsas att det är december om jag vill. Förövrigt så har jag sovit riktigt bra i några nätter nu. Vet inte om det beror på luftrenaren eller magmedicinen - det är det enda jag kan komma på som är annorlunda. Jag vet ju att allergier och dålig luft kan försämra sömnkvalitén för friska människor, så då lär det ju kunna göra detsamma för mej. Och magsyran från bråcket förvärrar allergier. Verkar som att det mesta hänger ihop. Jag håller tummarna att detta är en varaktig förbättring! :)

Tycker nog att jag varit piggare i några dagar också. De saker jag gjort har inte fått några allvarliga konsekvenser än. Å andra sidan har jag typ struntat i allt hushållsarbete!


Jag har försökt fota rosen på balkongen. Jag har haft svårigheter med att ta bilder på senare tid. Dom blir liksom inte som jag vill att dom ska bli. Det är alltid nåt som är fel - för mycket brus, överexponerat, underexponerat, en viss färg blir för stark etc. Och när jag ska behandla bilderna blir det inte heller riktigt bra. Jag minns en artikel (eller om det var ett blogginlägg) från Moderskeppet.se förra sommaren (tror jag), med en massa tips. Jag minns inte om det handlade om att ta bättre bilder eller att bli bättre på bildbehandling - kanske både ock. Jag minns särskilt ett av tipsen. Om bilderna inte blir bättre, hur man än gör, så kan man ju alltid testa att förstöra dom!
Nu när jag försöker leta reda på den där artikeln så hittar jag den inte. Kanske var det nån annanstans jag läste den. Men, att förstöra bilder kan man ju alltid roa sej med :) Genom att bara dra hejvilt i reglagen så kan det ju nästan bli bra ibland - av misstag.

Helgen som varit

För några dagar sedan försvann mitt minneskort till kameran - eller rättare sagt, det var då jag upptäckte att det var borta. Jag letade över allt, åtminstone på alla logiska ställen som jag kunde komma på. Men inget minneskort återfanns. Det var dessutom mitt enda minneskort. Men det här var åtminstone ett helt vanligt I-landsproblem som jag kunde lösa! I fredags fick jag skjuts till en affär där jag kunde köpa ett nytt. Och ett nytt minneskort var inte den enda jag fick med mej hem!

Jag har ju pratat om att köpa ett kamerastativ, och nu blev det av! Nu kommer jag att kunna testa fota med längre slutartider - kul!

I förrgår åkte jag iväg en stund för att lyssna på min kör som uppträdde. Ja, jag är ju faktiskt med i en kör, fast jag har inte kunnat vara med och öva eller uppträda sedan november. Har varit på en och en halv övning i år sammanlagt. Känns trist att inte kunna vara med, men kul att få höra dom uppträda.

Sen bar det iväg hem till soffan och se Eurovision! Jag är mycket nöjd med resultatet - älskar Heroes!

Igår har vi varit hos mina föräldrar (som bor ett stenkast från oss). Jag blev ju "av med vårdnaden" för katterna för ett par veckor sedan, då jag inte var pigg nog att ta hand om dem. Så dom har bott hos sina "morföräldrar" ett tag. Nu i helgen har Kitty haft strul med magen igen. Så vi kommer nog att dela på dem så att vi har en katt var. Vi har gjort det förut när Kitty haft strul med hälsan, det verkar som att hon blir stressad av Twinkle.

Igår kväll uppstod dock ett annat I-landsproblem som kanske blir knepigare att lösa. Det verkar som att vår tvättmaskin gått sönder :( Och fungerande tvättmaskiner växer ju inte på träd om man är två sjukpensionärer. Men tvättmaskinen vi har nu var ju gammal redan när vi fick den, så vi kanske ska vara glada att den fungerat så bra hittills.

Bakslag & bildbehandling

De flesta som har barn vet ju att det inte alltid är så enkelt att få dem att gå och lägga sej i tid på kvällen. Det blir ofta tjat och ibland bråk (har jag hört). Min man har liknande bekymmer - med mej, när jag ska förflytta mej från vardagsrumssoffan till sängen på kvällen. Ibland inser jag inte hur trött jag är förrän jag nästan är för trött för att gå upp. Kvällen är ofta den tuffaste tiden, då dygnets alla skedar* är förbrukade. Och ändå finns det saker kvar att göra.

Jag brukar oftast få hjälp att flytta alla mina saker (dator, handväska med mediciner, hudkrämer, lypsyl, nikotin, vatten och allt annat som jag behöver tillgång till 24/7). Men det svåraste att flytta på är mej. För på vägen från punkt A till B ser jag ju massvis av saker som "jag måste göra". Jag ska bara, jag ska bara... Fast benen viker sej kan jag ju inte låta bli att vattna blommorna.

- Men gå och lägg dej! (pekar vänligt men bestämt mot sovrumsdörren)
- Men jag måste vattna Sophoran, annars dör den ju!
- Det kommer du oxå att göra om du INTE GÅR OCH LÄGGER DEJ!

Han menar att det är allt det där "lilla extra" som jag gör, när orken egentligen redan är slut, som gör att jag aldrig kan återhämta mej. 

Det här var alltså igår. Idag vaknade jag med svår huvudvärk, nåt konstigt i halsen och frossa. Trodde först att jag blivit förkyld på riktigt, men så var inte fallet. Det är det gamla vanliga. Och idag är jag sängliggande.

Jag har haft några halvtunga dagar nu då jag inte orkat mycket. Mamma har varit här med mat och hjälp oss med fönsterputs och annat <3 Igår ville jag i alla fall följa med på ett par affärer, var så less på att vara hemma och ingenting göra, kanske är det även det jag betalar för idag.

Nu, när jag legat hela dagen så har huvudvärken och frossan avtagit något. Nu kan jag leka med Lightroom! Det är så roligt och det bästa med bildbehandling är att man aldrig blir klar!

*skedar: Se The Spoon Theory av Christine Miserandino.

Fototriss - Svartvitt

Svartvitt är temat denna vecka! Inte helt enkelt, det kan vara svårt att få till svartvita bilder snyggt. Särskilt om man som jag, inte hållit på med det särskilt mycket. Här har jag iaf försökt dra i några reglage i Lightroom. Men det var en spännande utmaning - kul att prova nåt nytt :)

FYI, bilden ovan är inte samma som i gårdagens inlägg! Det är samma motiv, men olika bilder :)

Astma, bråck & ME i media

Det är mycket nu. Mycket i huvudet och mycket som händer. Känns det som.
I tisdags var internationella ME-dagen. Fantastiskt roligt att se tidningsartiklar och dyl poppa upp lite här och där över olika delar av landet. Och en del i nationell media, som t.ex. Aftonbladet. Och höra glädjande nyheter i diverse FB-grupper om anhöriga, vänner och kollegor till ME-sjuka som klätt sej i blått. Jag hade blått, det hade också min mamma, min pappa och mormor.

I förrgår investerade vi i en luftrenare och en AC. AC:n kommer först den 25:e för den var slut i butiken, men luftrenaren körs för fulla muggar. 

Som jag kanske har nämnt så har ju min astma gått från att vara under kontroll till att bli helt ohanterbar under bara några veckor. Mina astmamediciner har slutat att fungera! Det var i samband med att pollenet kom som det blev sådär jätteilla, men jag har misstänkt ett tag att pollen inte varit den enda boven. Det blir jättedåligt så fort jag lägger mej ner, har jag märkt. Då känns det som att andas genom ett smalt och dammigt och sugrör. Jag har också märkt att på senare tid blir jag jättehes så fort jag ätit (särskilt om jag äter ordentliga måltider). Och det gör ofta ont att svälja. Jag har ju haft problem med halsbränna i perioder och varenda människa i min släkt (tror jag) har diafragmabråck - kanske det skulle kunna ha ett samband?

Jag var på vårdcentralen för inte så längesen för astman. Men då hade jag ju suttit upp ganska länge i väntrummet innan jag fick komma in och då verkade det ju inte så farligt. När läkaren lyssnade på lungorna/luftrören hörde hon inget särskilt. Hon såg bara att jag var röd i halsen.

Nu hade jag en annan tid i måndags för sömnen. Men eftersom att astman på senare tid varit en del i sömnsvårigheterna tog jag ju upp det också.

Det var ett märkligt besök. Jag har aldrig träffat den där läkaren förut, men jag har hört talas om honom. Folk säger att han är en sådan som säger till sina patienter "ta en alvedon och lägg dej en stund, det går nog över". Men när jag träffade honom lät det inte så! 

Han bekräftade mina teorier och berättade att det är rätt vanligt att folk kommer och söker hjälp mot astma, men inget verkar hjälpa. Då är det ofta ett diafragmabråck det egentligen handlar om. Magsyran som kommer upp via bråcket kan orsaka och förstärka redan existerande allergier. Jag ska äta Esomeprazole (en lite effektivare variant av Omeprazol) ett tag och se om det hjälper. Om inte, dubbla dosen. Och hjälper inte det måste jag höra av mej igen och då kan det behöva utredas mer. I värsta fall, sa han, kan det behövas opereras.

Jag bör heller inte sova liggande (som om det vore möjligt!). Jag bör ha en säng som sluttar/lutar... vet inte hur vi ska ordna det med tanke på den säng, madrass och sängram (eller vad d nu heter) som vi har idag.

Att inte kunna ligga ner när jag mår dåligt/är utmattad/ska sova etc, är ganska jobbigt... Känns lite som tortyr, faktiskt. 

Inatt var första natten på länge som jag inte kände av så mycket astma. Och om det beror på Esomeprazolen, luftrenaren eller det faktum att jag inte legat i horisontalt läge under de senaste 72 timmarna vet jag inte. Jag har försökt bygga upp med kuddar så att jag i princip sitter upp när jag vilar och sover.

Förresten så har jag fått ett par sömnmediciner också som jag ska testa. Har inte vågat ta dom ännu, vill liksom att andnöden ska vara under kontroll först.

Och från det ena till det andra...

Här kommer några länkar till olika nyheter som gäller ME i samband med den 12:e maj!

Blått ljus belyser okänd sjukdom - P4 Sjuhärad, Sveriges Radio

Nio av tio sjuka får inte rätt vård - Aftonbladet

Cecilia har haft feber i tre år - Sundsvalls tidning

Miljöpartiet vill se fortsatta blocköverskridande satsningar för drabbade av ME/CFS

Extrem energibrist kan vara sjukdomen ME - P4 Uppland, Sveriges Radio

Blå färg till förmån för sjukdom - P4 Kronoberg, Sveriges Radio

Mireille är svårt sjuk - läkaren: Ryck upp dej! (Expressen GT)

Neurologisk sjukdom förändrade hennes liv - MVT

Det fanns fler, men just nu orkar jag inte leta reda på alla...

Fototriss - moln

Jag ville verkligen delta i fototriss den här veckan, men jag har inte kunnat ta mej ut på några fototurer så det blir bildarkivet denna gång!

I somras uppstod detta fenomen, med gulorangea moln. Det blev ett mycket märkligt sken. Kan hända var det några dagar efter en stor skogsbrand längre ner i landet, jag har ibland undrat om det hade ett samband. Eller så var det nåt helt annat.

Jag drömmer ofta om naturkatastrofer av olika slag, tornados och tsunamis är ett återkommande tema. Inte så mycket nuförtiden kanske, men det kommer med jämna mellanrum. Inatt drömde jag faktiskt om en tornado!

Jag drömde att jag var i en byggnad av något slag med stora fönster och såg en tornado komma med full fart. Vad gör man? Jo, fram med kameran! Men jag fick inte fast det rätta objektivet på kameran! Och när det väl satt fast och jag skulle försöka ta en bild så ville inte kameran fokusera! Det var hemskt.

Här kommer två bonusbilder på ovädersmoln. Det var väldigt mörkt, men kanske inte riktigt så här svart i verkligheten ;)

ME/CFS Awareness Day - 12:e maj

Imorgon, tisdag den 12:e maj, är det internationella ME/CFS awareness day. Dagen delas av bland annat Fibromyalgi. Fastän jag också har fibromyalgi-diagnos så fokuserar jag främst på att sprida info om ME, eftersom att 80% av alla jag pratat med aldrig hört talas om ME, men jag känner nog ingen som inte hört talas om Fibromyalgi.

När jag själv insjuknade i ME hade jag i princip aldrig hört talas om det. Och på grund av att ingen läkare jag träffade hade sett något liknande (som de sa) så antog man att det var utmattningsdepression. Jag fick höga doser antidepressiv medicin och rådet att ta mej ut varje dag i solen, gå promenader och aktivera mej så mycket jag kunde. "Att dammsuga är inte svårt, det handlar bara om att komma igång", sa dom på psykiatrin. Och jag gjorde verkligen allt i min makt för att bli bättre, piggare och friskare. Jag tvingade mej upp ur sängen, dammsög, promenerade och solade. Men jag blev bara sjukare. De symptom jag hade blev allt svårare och nya tillkom. Till slut var det inte längre fysiskt möjligt att gå på promenader eller dammsuga.

Hade de läkare och psykiatri-kontakter jag träffade vetat vad jag vet idag hade jag nog inte behövt bli så dålig som jag är nu. Efter ett par år på psykiatrin fick jag äntligen träffa en av deras överläkare som var den första som ärligt vågade säga: "Jag tror dej, men jag har aldrig sett något liknande här på psykiatrin. Du verkar inte depressiv - det måste vara något annat. Du bör få träffa en neurolog."

Och efter det blev det bara knepigare, för det finns idag inget test man kan ta för att upptäcka ME hos en patient. Efter diverse neurologiska undersökningar, datatomografi, magnetröntgen, ryggmärgsprov, EEG, sömn-EEG och mängder med blodprover hade ingen blivit klokare. Många av läkarna jag träffade verkade inte riktigt ta mina problem på allvar.
"Men du kan inte ha en neurologisk sjukdom - du har alldeles för mycket lyster i hyn."
"Det är ju ingen större poäng att fortsätta utreda - du har ju Asperger och dom kan ju ändå inte jobba."
"Det händer ju att sånt här drabbar människor med en viss typ av personlighet, det brukar gå över."

För ca 2 år sedan började pusselbitarna falla på plats. Mamma råkade läsa en tidningsartikel i ett väntrum. En beteendevetare på Arbetsförmedlingens rehabiliteringskurs hade läst en bok. En väl informerad sjukgymnast gav mej en bunt med artiklar och vägrade sätta mej i träning. En ny ST-läkare på min vårdcentral hade sett det förut - ME/CFS. Och på den vägen är det...

Min historia är inte unik på något sätt. Det är oftast så här det går till för den som har oturen att insjukna i ME. Och för många är det värre. Medeltiden för en ME-sjuk att få korrekt diagnos är 11 år. Och under den tiden utsätts man i regel för felbehandling och blir sjukare.

I dagsläget finns inget bot mot ME och inte heller något enkelt sätt att ställa diagnos (bara uteslutningsmetoden). Vad som behövs är biomedicinsk forskning. Det finns forskare, men de behöver pengar. Vill du hjälpa till och donera en slant till ME-forskning, gå in på http://www.rme.nu/ för mer info!

Info om ME från rme.nu

Vad är ME/CFS?

ME/CFS (Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome) är en neurologisk sjukdom som kännetecknas av långvarig, svårt funktionsnedsättande utmattning i kombination med en rad andra symtom. Sjukdomen börjar oftast i samband med en infektion.

Sjukdomen, som ofta kallas ME, men har den officiella benämningen ME/CFS, är klassad som neurologisk (WHO ICD-10 G93.3) och benämns av forskare på området ofta som neuroimmunologisk. Den drabbar ca 0,4 % av befolkningen, vilket betyder att det kan finnas upp till 40.000 ME/CFS-sjuka i Sverige. Troligen har bara ett fåtal av dessa fått korrekt diagnos. För vuxna är sjukdomen i dagsläget nästan alltid kronisk, men förhoppningsvis kan biomedicinsk forskning leda till framtida effektiva behandlingar.

I 75-80 % av fallen börjar sjukdomen i samband med en infektion. De typiska symtomen är extrem energibrist och det som kallas för ”ansträngningsutlöst symtomförvärring” (Post-Exertional Malaise), alltså att man försämras efter aktivitet. Ofta förekommer konstanta influensaliknande symtom, halsont, värk och en känsla av ”hjärndimma”.
....
Forskning har visat att det på gruppnivå finns avvikelser i nervsystem, immunförsvar och hormonsystem. Sjukdomsgraden kan variera från en mild variant med en lättare nedsättning av funktionsförmågan till svåra fall, där den drabbade är bunden till sitt hem eller helt sängliggande.

Bilder till Awareness Day! (uppdaterad)

Jag tänkte gå ut och fota vårens framfart i närheten av vårt hus. Scillorna i söderrabatten är nu utblommade men på andra sidan vägen, under buskarna runt parken, blommar de fortfarande! Det var då jag fick idéen - dom är ju blå!! :)

På tisdag är det ME/CFS awareness day. Tanken är bland annat att alla som vill uppmärksamma detta ska klä sej i något som är blått. Jag var lite osäker på om jag hade något blått i garderoben, men om inte annat så har jag en hel del blåmärken på benen nu! Efter gårdagen äventyr under buskarna :)

Vem som helst som vill låna bilderna får naturligtvis göra det! Kanske kommer det upp fler innan tisdag - vi får se om jag orkar ;)

Uppdatering:

En till!

Veckans gnäll!

Just nu är jag så trött. Inte bara fysiskt och mentalt utan känslomässigt också. Så trött på att behöva oroa mej för sådant som jag har små möjligheter att påverka själv. Jag önskar att många saker hade varit annorlunda.

Jag önskar att sköterskan som svarar i telefonen på vårdcentralen kunde säga "det fixar vi!" istället för att säga "vi får se om det finns någon som har tid, vi kanske hör av oss om några veckor".

Jag önskar att rehabläkaren kunde ringa till VC-läkaren och tala om vilka prover/utredningar/remisser primärvården bör göra - och inte till mej!

Jag önskar att jag hade en läkare att gå till som kunde hålla koll på helheten. Inte tvingas boka separata tider för varenda symptom jag behöver hjälp med. En tid för sömnen, en tid för allergierna, en tid för magen, en tid för remisser, en tid för ett intyg, en tid för migränen - med olika allmänläkare för varenda grej. Och dessutom inte behöva bråka för det.

Jag önskar att jag kunde få använda mer av den energi jag har till sådant jag tycker om att göra, inte bara sådant jag måste göra. (Alla som anser att det inte finns några "måsten" tycker jag bör tänka om. Visst, man kan se det som att allting man gör är ett val. Men det finns tillfällen i livet då de enda alternativ man har är dåliga respektive urusla.)

Jag önskar att jag kunde vara ett stöd för mina föräldrar och min man - att jag kunde kunde göra lika mycket för dem som de gör för mej.

Man kan helt enkelt säga att det är mycket jag önskar vore annorlunda. Och det här är bara en jätteliten del av den listan. Men....det kunde ju ha varit värre.

Det här klippet kommer från Ingen bor i skogen, som sändes på SVT för ett par år sedan, tror jag. Jag tycker att det är hysteriskt roligt :)

Idag har jag försökt återhämta mej efter veckans läkarbesök. Jag hann också med en stund på balkongen i solen! (På väg hem från läkarbesöket igår stannade vi till på en blomsteraffär och jag fick med mej en fjärilslavendel den här gången.)

Balkonger...

Den här dagen har hittills spenderats i sängen. Jag känner mej förkyld, så jag ligger här och låtsas att det bara är det det är ;) Och vi är dessutom utan varmvatten idag.

Igår åkte jag och mamma iväg för att köpa kattmat och så passade vi på att köra förbi en plantskola/blomsteraffär. Dom hade inte hunnit få in jättemycket, men det var ändå en hel del, kryddor, penséer, lavendel, björnbär och fantastiskt doftande rosor! Och en del annat. På nåt sätt kändes det tidigt, för det är ganska kallt hos oss.

Jag skulle så gärna vilja ha en fin, stor ros på balkongen som doftar så där underbart som bara riktigt fina rosor kan. Jag vågade inte köpa nån, för det känns som sagt ganska kallt fortfarande. Och björnbär, skulle det inte vara hur coolt som helst om man lyckades odla björnbär på balkongen? Ja, jag har mycket att tänka på nu.... :)

Såhär såg vår balkong ut i början av juni, 2013:

Lite senare under sommaren så växte ju alla tomatplantor och övriga växter så pass att det var som att sitta mitt i en djungel!

Ifjol, å andra sidan, minns jag inte hur det såg ut. P.g.a den extrema värmen spenderade vi större delen av tiden på mina föräldrars stuga.

Har suttit och surfat på pinterest idag och letat balkong-bilder. Här är några:

Bildkälla

Den här (ovan) ser så färgglad och lummig ut, men inte särskilt lättskött kanske...

Bilden nedan vet jag inte ens om det är en balkong, snarare en altan eller liknande. Men tänk att ha en säng ute som man kan ligga i! (Förutom allt bök med tvättning av sängkläder/dynor, pollen mm)

Bildkälla

Bildkälla

Bildkälla

Om sömn & dygnsrytm

Ett ämne som fascinerar mej extremt mycket just nu är sömn. Inte bara för att jag själv har problem med det och tror att jag skulle blir friskare om jag fick ordning på eländet. Nej, jag tycker bara att det här är så spännande!

Det finns så många fördomar och föreställningar om sömn och våra sömnvanor. Som t.ex. att den som stiger upp tidigt på morgonen är en disciplinerad och bra människa! Tonåringar är lata och odisciplinerade - seriöst, dom är ju bara trötta för att dom inte ids gå och lägga sej i tid!

Men med lite forskning så får tonåringar och nattugglor upprättelse. Jag har sett många artiklar här och där som tar upp ämnet. Och i vintras nån gång råkade jag se en del av en dokumentär som svarade på en fråga som jag haft i flera år. Om det verkligen ligger i vår natur och är så himla bra och nyttigt att lägga sej tidigt och stiga upp tidigt - varför är det då så svårt?? Nu vet jag svaret!

Här har jag försökt skriva en fri, liten sammanfattning av vad jag lärde mej från dokumentären (eller rättare sagt, de delar av dokumentären som intresserade mej särskilt).

I vår hjärna har vi något som dom i dokumentären kallar för the central bodyclock. (Kallas även för SCN som står för suprachiasmatic nucleus och sitter i hypotalamus, min anm.) För enkelhetens skull kommer jag hädanefter att kalla den för "den inre klockan" eller SCN. Den inre klockan/SCN är ett par knippen med celler, inte större än ett riskorn, som styrs av en uppsättning gener. Den här inre klockan tickar, bokstavligt talat, och håller reda på dygnsrytmen och talar om för den övriga hjärnan och kroppen vad som ska hända och när. Som t.ex. när melatonin ska frisättas för att ge ett exempel (lite förenklat beskrivet).

Här kommer det problematiska - allas klockor har inte samma antal timmar per dygn. De flesta av oss har ett dygn på ca 24 timmar och en kvart! En del har längre respektive kortare dygn. Det finns personer med så lite som 22 timmar per dygn, andra upp till 25. Och nu börjar vi ana varför våra sömnvanor skiljer sej åt. "Morgonmänniskor" har i regel en klocka med färre timmar per dygn än oss övriga, och "nattugglor" har fler. Eftersom att medelmänniskan hade ett dygn på 24 timmar och 15 minuter för förklarar det ju varför det är så lätt att vända på dygnet. Och det styrs av gener - inte av lättja vs disciplin.

Även åldern spelar roll för hur vår inre klocka tickar. Barn upp till 10 år brukar vara morgonpigga. Men när de sedan blir tonåringar börjar klockan att gå långsammare. Efter tonåren börjar den inre klockan att gå fortare igen men det är först vid ca 55 års ålder som dygnsrytmen börjar motsvara den man hade som tioåring. 

Nu är vi, förutsatt att vi är friska och inte hjärnskadade eller skadade på annat sätt, inte bara viljelösa offer för våra gener. Det finns ett sätt att reglera (ställa om) vår inre klocka för att passa dygnet och det är med hjälp av solljus!

Solljuset, som tas upp av våra ögon, "skickas vidare" till SCN och triggar vår inre klocka att anpassa sej efter dygnets timmar. Solljuset talar med andra ord om för oss att nu är det morgon - vakna! Och frånvaro av ljus säger motsatsen. Vår SCN fungerar med andra ord som en klocka som regelbundet måste ställas om. Typ. Att utsätta sej för solljus skyndar på klockan och hjälper oss att vakna. Medan artificiellt ljus på kvällen saktar ned vår inre klocka och gör så att vi kan hålla oss vakna längre. 

(Det här blir ju kanske extra problematiskt för oss som bor relativt nära polcirkeln, där det är ljust dygnet runt på sommaren och mörkt nästan dygnet runt på vintern. För att inte tala om allt det artificiella ljus vi utsätts för på kvällen - lampor, dataskärmar, TV, etc. - min anmärkning.)

I dokumentären gav de även några tips på hur vi kunde underlätta "omställandet" av klockan. T.ex. rekommenderas morgonmänniskor att ha solglasögon på morgonen medan nattugglor kanske bör ha dem på eftermiddagen/kvällen. 


Här finns en "variant" på dokumentären jag såg. Jag tror att den här är något förkortad, för jag minns inslag inte inte finns med här. Dokumentären handlade inte bara om sömn och sömnmönster, utan om vår inre klocka generellt.

 

 


I dokumentären jag såg i vintras berättade dom även att om man skulle plocka ut SCN ur hjärnan så skulle den ändå fortsätta ticka! Hur coolt är inte det?! Det var även ett inslag om en kille som föddes utan ögon, vilken gjorde det väldigt problematiskt med dygnsrytmen eftersom att han inte hade nån näthinna som kunde känna av ljus. Kanske blandar jag ihop olika dokumentärer, men det kan också ha varit olika versioner av samma.

Sköna maj!

Så, nu är det officiellt vår! Jag bor ju i Norrbotten, så de flesta har väl redan haft vår ett tag. Men all snö är borta nu, man kan ana knoppar på träden osv.

Jag hade en önskan om att få se en eld igår, men så blev det inte. Spenderade eftermiddan på vårdcentralen istället och fick kortison (betapred) mot astman. Så ville hon (läkarn) titta i halsen. "Du ser ju röd ut - har du ont i halsen?" Jaa, typ 5 i fem år nu ;) Men hon ville iaf utesluta bakteriell infektion ifall att jag inte känner skillnaden mellan en infektion och mina vanliga symptom, så jag fick ta en snabbsänka som var normal! Inte "diffust hög" som den alltid var förr.

Men jag sitter och funderar på många saker. Undrar om det skulle hjälpa med en luftrenare?
Har kollat på Net on Net där dom rekommenderar en som ser ut såhär:

Det var mycket fina recensioner, många hade blivit hjälpa. Det var till och med en som skrev att den tar upp en hel del damm så därför behöver man inte damma lika ofta! Låter ju helt fantastiskt :)

Och sommaren närmar sej med stormsteg, jag har inte glömt att jag skulle behöva investera i en AC heller. Och mörkläggningsgardiner! Det kommer bli dyrt det här....